Förmodligen är det väldigt många som ber.

13 februari 1939

Sedan förra gången jag skrev har jag jobbat lite till och från hos posten, men bara ibland när de behöver det. Jag kan inte säga att jag tjänar massor med pengar, men det är bättre än ingenting. Hitler har nu blivit totalt tokig. Han har bestlutat sig för att utrota hela judiska rasen i Europa. Min syster sa även att hennes judiska vänner i skolan ej får vara kvar. Gatorna här i Regensburg är under ständig bevakning av de nazistiska soldaterna. Tysklands flagga är inte längre gul, röd och svart utan nu har den ersatts med ett hakkors. Under åren som gått sedan jag senast skrev har inte mycket intressant hänt, Tyskland går mot värre tider och Hitler tar mer konstiga beslut för varje dag som går. Jag måste erkänna att jag är rätt rädd, faktiskt jätterädd. Bara det inte blir krig, brukar jag tänka då är jag glad. Jag vill verkligen inte gå ut i kriget igen. Men sedan frågar jag mig hur glad jag egentligen är just nu. Jag har ingenting att kämpa för, knappt ett jobb. Jag ber varje kväll innan jag somnar för en ljusare morgondag, men mina böner når inte fram tror jag. Förmodligen är det väldigt många som ber.

11 maj 1939

Idag ska jag och min syster försöka åka och besöka vår mormor och kusiner.

14 juni 1939

Jag har inte skrivit sen senast för mitt bläck tagit slut. Men förra veckan samlade jag ihop lite pengar från min förra lön och köpte nytt bläck. Mamma har blivit sjuk, hon har fått utslag över hela ryggen och armarna. En doktor var här igår, men de kunde inte hjälpa oss om vi inte ville betala mycket pengar. Och det kunde vi förstås inte. Han berättade att det förmodligen var någon sorts löss. Och han sa att om det ville sig riktigt illa kunde man dö. Min syster grät hela natten. Men jag hade inga krafter till att gråta. Jag satt bara och kollade rakt in i väggen tills solen gick upp och det var dags för mig att dela ut tidningar, eller tidningar och tidningar, det stod mest om Hitler. På ett positivt sätt som gjorde mig illamående.

1 september 1939

Tyskland har attackerat Polen, varför har inte mina böner fungerat?

22 maj 1940

Idag dog min mamma. Jag skulle i morse säga hejdå till henne innan jag begav mig ner på gatan för att försöka få tag i något att äta. Det luktade unket i rummet. Hennes ögon var stängda men munnen öppen. Utslagen hade spridit sig till ansiktet och hennes händer såg nästan uppätna ut av lössen. Jag sjönk ner på golvet bredvid henne och tårarna rann sakta ner för mina kinder. Jag gick aldrig ut och köpte något bröd. Jag tappade all ork och aptit den här dagen. Min syster försvann när hon såg mammas livlösa kropp, hon har inte kommit tillbaka än.

29 juni 1940

Fler länder har attackerats av Hitler. Jag väntar på den dagen jag ska bli kallad, att göra mitt lands plikt. Jobba för någon vars tankar och handlingar jag inte ens stödjer. Jag vill bara spy när jag tänker på det han utsätter folk för. Och att jag skulle gå ut i hans arme får mig att vilja gömma mig på vinden tills det här är över.

16 september 1940

De brittiska öarna har attackerats med Tyska bombplan, häromdagen blev London bombat. Lite mer än ett år har gått av kriget och jag är redan trött på det här. Kan det inte bara ta slut?

21 oktober 1940

Nu har jag fått brevet, en kallelse till armen. Jag vill gråta när jag tänker på det jag kommer få uppleva. Ett världskrig till. Och att lämna min syster ensam här i Regensburg, ioförsig kanske hon ska flytta till mormor. Men jag kommer sakna henne. Jag kommer till och med sakna vår ruttna lägenhet och känslan att vara sådär otroligt hungrig men pengarna räcker inte till mer mat för dagen. Allt här hemma är bättre än det där borta i kriget. Imorgon ger jag och de andra Regensburgs borna som blivit kallade iväg. Jag hoppas att vi hörs.

23 mars 1943

Jag har kommit hem nu. Kanske för gott eller kanske bara för ett tag. Jag har upplevt mycket där ute. De första åren var jag vid fronten, såg tusentals människors liv försvinna när jag klickade på knappen på mitt vapen. Till sist brydde man sig inte längre. Man bara sköt. Barn, vuxna, gamla, alla som var i vägen. När jag blundar hör jag ljuden av de skrikande barnen och ser framför mig hur de klänger i sin mors kjol. Jag skakar av rädsla då jag tänker att det faktiskt var jag som sköt, det var jag som fick barnen att lida. Från november 1941 till mars 1943 befann jag mig vid ett koncentrationsläger. Jag vågar knappt skriva ner vad jag faktiskt gjort mot oskyldiga judar. Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för de hemska saker jag ställt till med. Jag minns en liten pojke, han satt ensam i hörnet vid staketet och kom inte när vi ropade att det var uppställning. Det var min tur i raden att ta livet av de som inte lydde. Mer vågar jag inte berätta. Jag gråter nu. Jag både skäms och är arg över vad jag gjorde. Varför gjorde jag inget motstånd? Det kan ju inte ha varit så svårt? Jag kunde ha hjälpt flera att rymma. Jag kunde gjort något. Varför var jag så självisk?

30 april 1945

Han är död. Hitler är död. Äntligen är han död. Han är nu mera historia. Jag ler inte, jag skrattar inte, för det är något han tog ifrån mig. Mitt dåliga samvete är kvar och ligger som ett lock över mitt liv. Jag förtjänar ingenting. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för vad jag gjort.