Jag har aldrig känt mig så ensam som nu

1925
Tyskland seglar uppåt och börjar sakta återhämta sig från all politisk ostabilitet och ekonomiska kris. Jag har fått tillbaka mitt heltids jobb och NSDAP var förbjudet under något år när Hitler satt i fängelse efter kuppförsöket. Jag trodde aldrig detta. När jag ser tillbaka var jag så rädd att jag funderade på att flytta från Tyskland. Nu förstår jag bara att jag var rädd. För att det ska bli en regnbåge måste det komma regn. Och Hitlers helt galna idéer och sjuka planer har stupat. Aldrig att de kan ta sig upp nu. Och nu får vi dessutom hjälp från USA, och en ny valuta är införd. Men jag kan dock inte vara allt för optimistisk. Hitler har friats och NSDAP är tillåtet igen, dock tror jag inte att de någonsin kommer kunna ta sig upp efter det här, men så länge den kråkan finns i politiken så är jag aldrig trygg. Men jag försöker tänka positivt för att vardagen ska hålla sig så pass som den gör nu. Men jag har däremot börjat försöka sälja min allt för stora lägenhet efter mycket om och men. Jag har så många minnen här men jag tror också att det är det som får mig att bli så nervös och osäker. Kanske för att det känns som om jag måste skydda dem.  

1926

Nu när NSDAP är tillåtet sedan nått år tillbaka så blir det svårare på jobbet. Min chef kommer med ursäkter att sänka min lön eller för att skälla ut mig. Det han dock inte vet är att  inget av det biter på mig. Jag har tagit mig igenom så mycket att han inte kan få mig att tveka för en sekund. Men det som får mig att börja tänka är att det är inte bara jag som märkt av skillnaderna i samhället. Några av mina närmaste vänner har känt av precis samma sak. Folk har gett dem konstiga blickar och vissa har behandlat dem utan respekt. Men allt som allt så börjar Tyckland bli som vanligt, det är bara de svin som fortfarande tror på Hitler som inte kan ta det hårda slag de fått. Så inget av det bekymrade mig. Det var bara en tidsfråga så skulle alla snart börja lägga det bakom sig. Jag har även sålt min lägenhet nu och flyttat till en mindre lite mer isolerad. Fredrik och Robin har fått tillbaka sina platser ovanför den lite mindre sängen och tavlan har jag flyttat in i vardagsrummet. Jag bodde nu längre in i slumområdet och livet har förändrats ganska dramatiskt här. Folket här är inte alltid de trevligaste. Igår är ett exempel. Jag var på väg till matbutiken när en främmande man kom fram till mig och bad mig ge honom mina pengar. I början stod jag bara där och kollade på honom som om det vore ett skämt. Men han började skrika och tog tag i mig och tryckte mig mot marken. I den sekunden trodde jag att det var slutet, att han skulle döda mig och lämna mig på gatan, men jag gjorde som han sa och gav honom de ägodelar jag hade på mig. Sedan lämnade han mig liggandes på gatan för chockad för att röra på mig. Jag var inte van vid sånt, och nu har jag lärt mig att i detta område går man inte runt med sin plånbok högt i hand och halsband runt halsen. Man lämnar det hemma och går ut för att göra det nödvändiga. Men jag anser bara att det var det här jag behövde. En förändring. Jag har levt alldeles för tryggt och säkert i mitt gamla område och nu har jag äntligen klivit in i det riktiga livet.

1929-1931

Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta för dig. Jag vet inte när det här ska sluta. I ena sekunden tror jag att välden kommer gå under och i nästa sekund ser det ut som om Tyskland blommar upp. NSDAP började sjunka och ekonomin stadgades. Men nu har en stor börskrasch skett i USA och vi får längre inte det stöd vi behöver. Folk blir arbetslösa runt om i landet och jag ser fler och fler tiggare ute på gatorna.  Nu är även jag arbetslös. Jag har pengar så att det räcker ett tag men jag vet inte hur länge. Och om det blir som förr här i Tyskland med inflationen är jag rädd att jag inte kommer klara det.  Och nu börjar även NSDAP växa. Min chef sparkade mig så fort han såg chansen att Hitler skulle vinna. Här i Regensburg har invånarna allt större lojalitet till NSDAP och jag börjar bli rädd för att leva här. Jag har i stort sett aldrig varit rädd men livet nu blir mer och mer osäkert och nu har även många av mina icke judiska vänner slutat prata med mig p.g.a. rädsla och ogillande. Aldrig har jag kunnat föreställa mig att en person kunnat påverka så många inklusive mig då. Jag pratade med en av mina närmaste vänner här om dagen och hon berättade att en vän till henne försvunnit misstänksamt under en period och sedan kommit hem helt blåslagen. Och hon har inte sagt något sedan dess och har plötsligt slutat med alla religiösa handlingar och läser numera ”Mein Kampf” skriven av självaste Adolf Hitler. Själv skulle jag inte ens lägga tanken på att lägga en blick på den och jag har dessutom hört att innehållet visar hans planer på att göra Tyskland till det ideella Tyskland. Och för att genomföra det vill han att alla Judar som invandrat efter 1914 ska utvisas och att Judar är det som hindrar landet från att bli friskt och att vi är som parasiter. Vi ska inte få äga tidningar eller butiker. Usch skam på dagens värld. Helt sjukt. Banker, fabriker och butiker stängs. Judar blir behandlade som svin. Jag vågar inte längre gå ut på gatorna. Folk slåss som om de vore djur och SA har gått runt och slagit sönder judebutiker och folk. Vad händer men Tyskland? Och vad händer med vår lilla söta stad Regensburg?

1933
Nu är jag verkligen rädd. Hitler har valts in som Rikskansler och Tyskland brakar ihop.
I början av året brann regeringshuset och en stor del av det kommunistiska partiet fängslades. Jag tror dock inte att det var dem. Jag tror att det var de där jäkla nazisterna som såg en chans att bli av med konkurrensen. Hitler har lyckats få bukt yttrandefriheten pressfriheten och många andra lagar. Tyskland är på väg mot en diktatur. Och folk vågar inte längre säga ett ord om inte ”Heil Hitler” Affischerna från tidigare år där Hitler lovade hälsa och styrka till Tyskland sitter fortfarande kvar på vissa ödelagda butiker om inte nya klistrats upp. Affärer judar äger har blivit blockerade, förstörda och nedklottrade. Och nu får inte ens Judar rätt att vara statligt anställda och om man går ut på gatan kommer man inte undan utan slag eller blickar. Mina vänner har helt slutat prata med mig och mina judiska vänner vågar inte kontakta mig då risken finns att vi blir påhoppade så jag lever ganska isolerat just nu. Ett liv för mig själv. Aldrig har jag känt mig så ensam sedan Robin och Fredrik dog som nu. Jag är glad att de slapp se det här men att ha sin familj under sådana här hårda omständigheter skulle aldrig skada.  Jag kanske glömde att säga att Hitler inte bara är rikskansler utan ”kejsare” i mina ögon. Vi ska dyrka och älska honom som vår egen. Fan heller! Usch vad ledsen jag blir. Svin säger jag bara. Jag måste dessutom ha ett jobb snart. Arbetslöshet är olagligt och man skickas till koncentrationsläger. Vad ska jag ta mig till. Jag skulle bara vilja samla alla som är emot honom och förgöra honom för gott. Än en gång är mina böner ända räddningen här. Du och Gud är de ända som förstår och hjälper mig att klara det här.