Guten tag kära Claudia. Idag har jag köpt en hatt. En riktigt fin och ståtlig svart filthatt. Nu när det snart är höst kommer jag behöva en rock, vilket jag kommer kunna köpa nästa månad när jag får lön. Du ser, jag kan göra alla dessa köp eftersom ekonomin börjar bli mycket bättre. De giriga allierade kräver inte längre något allt för högt krigsskadestånd. Efter en hård tid reser sig vår nation och kanske kommer den med bra politik kunna resa sig starkare än någonsin. Hitler är ute ur fängelse. Jag kan inte börja älska honom genast men jag kan allt tänka mig att ge honom en blick av beundran för det han enligt intervjuverna kommer göra för det Tyska riket. När jag köper en rock ska jag nog också införskaffa ett exemplar av mein kampf, jag har hört att den delas ut gratis på torget.
Din alldeles egna Adam Himmler
30 januari 1926
Hej Claudia! Jag har börjat läsa Mein kampf. Rent skriftligt är det sörja, mannen kan inte skriva ordentligt, bara ideologiskt. Och ideologin..... man kan ju inte skylla hela Tysklands forna öden på specifika folkgrupper och att sedan få för sig att utrota de där grupperna känns kanske lite extremt. Men ändå, hur har judar och utvecklingsstörda hjälpt samhället? Jag har liksom aldrig hört talas om en framgångsrik jude. Men jag då? Jag är inte heller särskilt framgångsrik och betalar säkert samhället lika mycket som Herr Gladstein i antikvariatet. Ska jag då utrotas? Jag menar,det finns vanliga Tyskar som är mindre framgångsrika än judar men judarna råkar fortfarande illa ut och anses som ohyra för att de inte tjänar samhället. jag tror att jag skulle gå med i NSDAP om inte Hitler var så himla besatt av gamla medeltida traditioner. Om han kunde ta och se Tyskland ur ett mer modernt perspektiv men fortfarande höll kvar i sin handfasta politik så tror jag att fler skulle se hans rätta jag, inte de politiska galningen som vill utrota folkslag utan mer den starke soldaten på politikens slagfält så skulle fler gå med i NSDAP.
Även jag
P.S Kommer du ihåg rocken jag pratade om i Augusti? jag köpte den i förra veckan och den sitter som hand i handske.
/ Auf widersen Claudia
15 Juli 1928
Ett (O)trevligt litet fackeltåg till torget.
Igår kväll hände något besynnerligt. Jag satt och lyssnade på Wagner på min ny införskaffade gramofon. Medan tonerna uppfyllde mig kände jag lukten av rök. Jag tittade ut genom fönstret och såg då ett stort ormliknande tåg komma sprakande mot mig. När jag tittade närmare såg jag att det var brunrockar som marscherade i riktning mot torget med facklor i händerna. Nyfiken sprang jag ner till porten. Jag frågade en soldat om vad som pågick.
- Vad gör ni?
- Vi ska bränna opassande böcker, följ med. FRITZ! Ge den här mannen en fackla.
Jag gillade inte mannen eftersom han luktade svett och varje gång han pratade flög det saliv rakt i ansiktet på mig. Men jag tog emot facklan eftersom Fritz hade ändå varit så vänlig och hämtat den.
- Du kan ställa dig där med de andra civila. Han pekade mot en grupp människor. Några ansikten kände jag igen, men kunde inte placera dem. Du vet, jag ville hålla låg profil.
I alla fall så kom vi fram till torget. Jag tror att många kände igen mig när jag gick där igenom staden vilket inte var helt bra med tanke på att det skapar ett rykte. I mitten av torget låg det en stor hög med böcker. Jag kunde i ljuset av facklorna läsa några kommunistiska och antinationalistiska titlar. Är det så här dem kommer göra med anti nationalister, judar och kommunister? Tänkte jag förfärat.
Brasan tändes och fler och fler medborgare började samlas runt bålet, de hade alla med sig böcker att bränna. Böcker drogs ut från antikvariatet. Flera titlar som jag hade funderat på att köpa drogs in i bålet. Lågorna hettade mitt ansikte och röken med pappersflagor i sig förgiftade mina lungor.
Jag vet inte om det bara var röken och hostan som fick mig att må dåligt, eller om det var händelserna som skenade ur. Plötsligt ropade någon ( tror att det var Cafeägaren) Kommunist! Han pekade på en man i 25 års åldern som stod och tittade in i lågorna. Några grep tag i honom och höll fast honom medan andra runtomkring började misshandla honom på ett besatt sätt. De förnedrade honom med sina slag och sparkar.
Jag ville ingripa men jag kunde inte.
Jag skäms, Claudia
4 Januari 1930
Ända sen bokbålet för ett och ett och ett halvt år sen har folk blivit så fientliga. Ingen säger hej och ingen ger mig en vänlig blick eller vänlig rabatt i deras affärer. Eller en rabatt skulle ju vara omöjlig. Efter några år med glänsande ekonomi ska självklart det gå dåligt för Tyskland. Finanskraschen i USA har dragit ner oss djupt, de kan inte längre ge oss bidrag vilket förvärrar läget. Jag har inte heller särskilt mycket passagerare på mina turer, ingen har riktigt råd att åka tåg och så har de ingen stans att åka eftersom hela Tyskland ändå ligger i en sorts ekonomisk misär. Inte lika dåligt som under inflationen, men det är fortfarande dåligt.
Apropå min ekonomi och mitt lok så hände något tråkigt under natten till i Tisdags. Någon eller några hade smugit sig in i lokstallet och förstört mitt lok. De hade inte tagit något vilket visar på att det var ren förstörelse. Kanske var det kommunister som försökte få igång något uppror, eller så var det någon av mina judiska vänner som trodde att jag hade konverterat till nazist. Eller till kanske för att de tror att jag är nära släkt med en av Hitlers närmsta män, Heinrish Himmler. Mitt lok är iallafall förstört och det kommer ta tid att laga det. Därför är mina sötebrödsdagar över och det är dags att börja leva fattigt igen.
Godnatt Claudia / din Adam
19 december 1933
Hitler är nu vår ledare. Om han bara inte vore så extrem så skulle jag ge honom mitt fulla stöd. Om han skulle skippa det han skriver om i Mein Kampf när det gäller Judeutrotningen. Jag vill också gärna att han tar och lugnar sig med hela den medeltida andan. Hans cermonier med fanor och alla dessa martyrer kommer tillslut vara en av sakerna som får partiet på fall. Men det enade Tyskland har iallafall fått en handfast ledare.
Nu blir det lunch på LeCandide en gammal vän.
Hejdå Claudia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar