1924
Kära dagbok, eller ska jag kalla dig mien freund,
Ännu ett år har lyckats passera. Jag kan med stor glädje och lättnad berätta att Tyskland ser ut att gå mot bättre tider. Inflationen är så gott som över. Jag behöver icke längre betala 2000 riksmark för kålen och kan faktiskt allt oftare unna mig något godare att äta. Det är till största delen tack vare Rubert Köhler, han jag mycket tacksamt fick jobb hos för dryga ett år sedan.
I början av detta år tog jag examen från skolan, stolt kunde jag gå därifrån då jag lyckats skaffa mig betyg jag blev mycket nöjd med. Detta innebar att jag i höst började arbeta heltid på bageriet, icke visste jag ännu vad jag ville utbilda mig till. Far pratade alltid om hur välbetalt läkaryrket var i hopp om att jag en dag kanske skulle vilja bli det. Men ack jag icke visste ifall jag skulle klara av allt blod - något som jag alltid haft en mycket stor rädsla för. Nåväl. Med tiden blev min lön allt högre på bageriet. När Tyskland var på väg ut ur krisen efter Versaillesfreden fick Rubert mer pengar att betala sina anställda med.
Under året lugnade min morbror Jürgen för en stund ner sin högerextrema propaganda. När Hitler sattes bakom lås och bom efter statskuppsförsöket i München trodde han med stor besvikelse att NSDAP var så gott som dött. Under dessa tider var det mycket lugnt hemma. Min morbror återgick till att skriva och jag behövde således inte oroa mig för att min bror skulle bli proppad med en massa skit han skulle börja tro på. Dock varade detta inte alls länge. Redan i december släpptes Hitler ut ur fängelset. Någon som förvånade mig. Personligen tyckte jag att detta var en alltför kort tid i fängelse för en sådan, enligt mig, grym människa.
Utan någon som helst förvarning började Jürgen återigen tjata om att ”judarna var svin som förstört vårt land”.
En bra sak är i alla fall att det under året har gott väl för Herman i skolan. Han lär sig mycket snabbt och hans betyg ser ljusa ut inför framtiden. Dock fick han innan jul en mycket obehaglig hosta som lyckats hålla i sig ett tag. Varje kväll ber jag till gud att det icke skall vara något farligt. Vad skulle jag då ta mig till, utan Herman skulle jag icke en ända människa på denna jord hava.
Under året som gott har jag även försökt fundera på vem du som kallar dig min vän-mien freund-skulle kunna tänkas vara. Jag har ett vagt minne av en Gotthard jag lekte med på gården i München. Kanske är det han som skickat denna dagbok till mig.
1928
Åren bara flyger förbi.
Fyra år har gått sedan jag skrev i dig sist men icke har jag ännu fått veta vem som för tio år sedan sände dig till mig. Dock kan jag inte heller erkänna att jag orkat fundera på det efter att jag således tagit reda på vart den där Gotthard bodde, sänt ett brev till honom men sedan inte fått ett svar. Jag började tycka att det kändes meningslöst att skriva till en person man inte ens vet om den finns. För den enda freund jag någonsin kan tyckas minnas att jag haft är den där Gotthard.
Men trots det har jag beslutat mig att det fortfarande finns andra fördelar med att då och då skriva i denna dagbok. Det är ett bra sätt för mig att kunna minnas viktiga saker som hänt i mitt liv, ack jag annars glömma allt för mycket, då mitt minne aldrig varit särskilt bra.
Det senaste fyra åren har inte varit särskilt bra för mig. I maj 1926 dog Herman, blått 15 år, efter att mycket länge haft en svår lunginflammation som läkarna inte kunde få stopp på. Sorgen över honom, att inte längre ha en enda levande människa kvar på jorden som jag tycker om, gjorde mig deprimerad. Hela den sommaren gjorde jag inget annat än grät. Jag var förtvivlad och visste inte vad jag skulle göra för att orka med att leva.
Jag fortsatte att arbeta hos Rubert Köhler, men kände mig inte alls lika omtyckt längre. På hösten det året hade en ny ung flicka vid namn, Rosa Lebech fått jobb som servitris. Hon var väldigt engagerad. Trots att jag bara var 22 år, fick det mig att känna mig gammal och uråldrig.
Våren 1927 kom jag dock in på Läkarutbildningen. Efter många funderingar hit och dit kände jag ändå att jag ville pröva på att gå den väg min far en gång velat att jag skulle. Jag var dessutom i behov av pengar, hos min morbror kunde jag ju inte stanna hela livet.
Väl på läkarutbildningen träffade jag min första stora kärlek. En judisk man vid namn Ceasar som jag hösten 1928 flyttade ihop med i en liten etta högst upp i en litet skabbigt hyreshus alldeles intill Regensburgs torg. Han fick mig att orka med en utbildning som jag egentligen inte riktigt kände var det rätta för mig.
Under dessa år blev även Jürgens sympatiserande till nazistpartiet allt värre. Att hösten 1928 flytta ut från honom var en således stor lättnad. Strax innan Hermans död valde han att gå med i NSDAP som redan i början av 1925 återigen blev tillåtet i Tyskland. Sedan dess har jag vid vid ett flertal gånger hört Jürgen tyst för själv viska ”svin” efter judar som passerat honom på gatorna i Regensburg. Nazistpartiet har dock förstått försökt ligga hyfsat lågt ett tag. De har tonat ner sin aggressiva profil och försökt sprida en bok som Hitler sägs ha skrivit under sin tid i fängelset. Jag fick själv ett exemplar av Mien Kamf i julklapp, dock brände jag upp den direkt. Vem försöker de lura? Inte mig i alla fall, såklart deras hemska åsikter inte har förändrats ett dugg.
1929
Kära vän-mien freund!
Det bådar icke gott för Tyskland i dessa tider. Den ekonomiska börskraschen i USA har lätt till att landet jag lever i störtat in i en ekonomisk kris. Företag och banker läggs ner och jobben blir allt färre. Jag och Ceasar som precis tagit examen från vår läkarutbildning ser det inte särskilt ljust ut för. Var ska vi få jobb någonstans i dessa tider om det inte finns några pengar?
Måtte jag inte bli av med mitt jobb på caféet, var ska vi då få pengar ifrån. Vi som nyss skaffat lägenhet.
1933
Kära dagbok, min freund!
Jag vet inte vad jag ska ta vägen. Önskar att allt bara vore en dröm.
I början av 1930 började NSDAP:s politiska status öka kraftigt. Hela 1742 människor i vår lilla stad Regensburg valde att rösta på partiet, kanske mycket på grund av att vår egna borgmästare valt att sympatisera med dem. Nazistpartiet hade dock fortfarande bara en mycket liten minoritet av rösterna i Tyskland.
År 1931 började allt dock bli värre. Med en ständigt ökande arbetslöshet såg Hitler fördelar att få sitt parti att växa. Han spred propaganda, som man till synes började kunna se på allt fler ställen, där han mutade folk med mat och pengar i gentjänst mot att det gick med i hans parti (hur desperat får man vara). I samma veva talade han illa om kommunismen, NSDAP största fiende. Såklart gick allt fler människor, bland annat en stor del Regensburgbor på detta. Hitler lyckades fånga många som hade det kämpigt, speciellt alla arbetslösa.
Året därpå var Hitler på besök i Regensburg, även fast man var tvingad gick jag dock inte dit. Samma år gjordes det även nyval. Då röstade hela 4195 människor i Regensburg stad på NSDAP vilket ledde till att Ceasar inte vågade visa sig ute i staden längre. Han var rädd att någon av alla de människor som ständigt ropade ”judesvin” efter honom skulle ta fördel av sin majoritet och hota honom.
1933 blev Hitler rikskanslier. Hans parti blev efter det gångna årets val riksdagens störta parti vilket jag ännu inte kunnat smälta. Att så många människor tycker det åsikter Hitler sprider genom landet är bra gjorde mig rent ut sagt riktigt skraj. Hur ska man längre kunna veta vem man kan lita på.
I alla fall strax därpå började rykten spridas om att ett okänt antal Regensburgsbor hade först bort. För Ceasar var detta mycket oroväckande då han var mycket ängslig att det bara var en tidsfråga innan det var hans tur. Dock kunde jag inte låta mig tro att jag återigen skulle behöva förlora någon jag älskar, kunde inte gud åtminstone låta mig, efter att både ha förlorat mina föräldrar och min lillebror, ha kvar Ceasar.
Precis i början av våren började Hitlers hat mot judar att sprida sig offentligt över hela landet. Han började arrangera upplopp mot judar där han beskyllde dem för det ena efter det andra. Allt fler trackaserier mot judar började ske, affärer de ägde förstördes en efter en. Lag efter lag innebar tillslut att de judar som fanns i Tyskland så gott som inte kunde vistas ute längre. Jag var tvungen att börja dölja vem jag levde tillsammans med, något jag svurit en ed på att aldrig göra.
Någonstans i mitten av sommaren började det ryktas om att koncentrationsläger hade öppnats på flera ställen i Tyskland. Det blev alltmer tydligt att det bara var acceptabelt att se ut och vara på ett visst sätt. Vad jag har förstått är man tvungen att ha ett jobb och ett ariskt utseende för att få leva i Tyskland.
Nyp mig mien freund. Detta måtte vara en dröm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar