Det är med hela mitt hjärta jag vill börja detta inlägg med orden "Kära Dagbok", men då skulle jag känna mig som en lögnare. Det här är inte den vackra dagboken som jag köpte för mina sista slantar hemma i underbara Regensburg. Det här är ett häfte med solkiga blad jag skriver i, och pennan jag håller i min hand innehåller inte bläck utan smutsigt kol. Jag ska trots allt vara glad, att jag har något att skriva på överhuvudtaget.
För ungefär två månader sedan så kom polisen och hämtade oss. Kriminella som vi fick tydligen är fick får tydligen inte vara kvar i våra hem utan förtjänar att straffas. Jag, en kriminell? Jag blev mycket upprörd, hur kan man stampa in i någons hem bara sådär och påstå saker som inte stämmer? Han skrek åt mig och Margit om hur det är ett brott att inte arbeta eftersom man inte tjänar samhället. När jag tyst påpekade att "Men herrn, vi är ju arbetslösa..." gav han mig en rak höger så jag nästan ramlade omkull. Det gjorde ont, men inte lika ont som när jag kände Kaiser krama om min midja och snyfta i förskräckelse. Om jag skulle dö och du skulle läsa det här - förlåt, Kaiser. Förlåt för att jag och Margit var så själviska, som valde att föda dig till den här världen.
Tågresan till Breitenau var också hemsk. Margit fick inte åka i samma vagn som oss, och ända sen vi kom fram till lägret så har jag bara sett en skymt av henne, där hon gick och bar tvätt i kvinnornas avdelning. Hon var smutsig, iklädd randiga trasor och tårar rann nedför hennes kinder. Och jag hade aldrig tidigare tyckt att hon var så vacker. Åh, hur mycket jag än vill rädda henne så kan jag inte! Det tär på mig, maktlösheten. Jag är som en fluga i ett nät, där spindeln lurar och kan attackera närsomhelst. Och dem klibbiga trådarna snärjer om min kropp och gör det omöjligt att fly. Och rädslan finns alltid där - nästa gång spindeln attackerar, kommer den ta mig då? Jag bevittnade för några dagar sedan hur en av vakterna släpade med sig en ung man som gjorde motstånd bakom en av murarna. Han skrek högt, och jag kunde höra hur vakten svor. Sen, hördes bara några dova smällar. Grus som föll ner på marken. Skriken dog ut. Lamslagen rusade jag tillbaka innan någon fick syn på mig.
Igår vaknade jag mitt i natten av att jag grät, för jag hade drömt en hemsk mardröm om hur vakterna skar bort min tunga. Kaiser vaknade också, och jag skämdes för att han såg min svaghet och sårbarhet(vi har fått lov att dela rum, välsigne oss). Mitt egna barn tvingades trösta mig, och det är en skam. Jag måste rycka upp mig, visa mig stark och möta verkligheten. För det här är Tyskland, och bara dem starkaste överlever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar