Sömn är en lyx vi inte har

Juni, 1925
Det har blivit bättre i Tyskland på senaste tiden. USA och några andra länder har börjat låna ut pengar till Tyskland. Äntligen finns det lite hopp för vårt krisande land. Det är fortfarande dyrt, men numera räcker min lön till mer än ett stycke kött och en liter mjölk. Vi har blivit rakt av böjda att distansera oss från de hederliga matrestriktionerna, då vi behöver så mycket som möjligt för att ta oss genom dagen. Solskenet har äntligen börjat sippra genom molnens springor efter det monsunliknande ovädret vi haft de senaste tiden. 

Min far och hans bror behöver inte längre vända sig till skamfullt tiggande på de hårda kullerstensgatorna vid sidan om arbetet längre, och mina kusiner i norr och öst behöver inte längre verka desperata ficktjuvar. Fast jag undrar egentligen varför USA lånar oss pengar, det krigade ju mot oss ändå? Det kanske finns någon baktanke med det hela... det finns alltid två sidor av sikeln...

Augusti, 1928

Det har gått några år sedan Hitler blev frisläppt från hans fängelsevistelse. Under tiden han satt fängslad skrev han en bok, en typ av journal, som jag ser var och varannan dag i händerna på Regensburgbor. Jag har många gånger tänkt låna den på biblioteket, men jag har inte förmått mig att göra det efter vad en bibliotekarie sa till mig. Hon berättade för mig vad Hitler skrivit i boken och det gör mig både arg och illamående.

Jag skäms för att säga det, men ibland skrattar jag också, för hans tankar är så felaktigt befogade och det är så komiskt att han tror att det han vill ska gå genom. Han har många idéer om vad som ska hända med "juden", zigenarna och underklassen som han kallar oss. På tal om böcker och litteratur finner jag åtminstone en eskapism inom böcker, då det är den enda effektiva och smärtfria utvägen från denna kalla och mörkertäckta värld.

Jag känner mig som en del av en ondskefull samhällsprocess... men då jag kan relatera till karaktärerna i Franz Kafkas böcker finner jag i alla fall mod nog att tro på att något gott kan arta sig i slutet av denna obelysta tunnel.

December, 1929

De en gång glada människornas leenden har nu vittrats bort. Leendena nu utbytta mot tårar, och mungipor som konstant pekar neråt. Mina med, men jag var brådmogen till det humöret. Denna klimatförändring beror på en börskrasch i USA som har påverkat hela världen negativt. Tyskland får inte längre pengar från alla länder och arbetslösheten är högre än någonsin. Jag och min far bestämde oss förra veckan för att det var bäst för honom att pensionera sig för gott då hans mentala hälsa börjat ge vika. Jag tänkte på det redan i fjol, då han börjat få problem med minnet. Mor har även hon fått en blygsam dos av senilitet, men inget i samma magnitud som fars. Jag såg henne slita av alla mezuzor i huset. Hon måste mena att heligheten i huset tynat bort... jag planerar inte att sätta upp dem igen...

För att kompensera de pengar far inte längre kan bidra med har mina kusiner från runt om i landet samlats här i Regensburg, så vi alla kan hjälpa varandra ekonomiskt till allas förmån. Alla mina kusiners föräldrar har levt på gatan sedan deras föräldrar dött från diverse sjukdomar. Namnen på sjukdomarna för långa för oss dödliga att memorera. Men min far har då haft en rätt tät kontakt med dem hur som helst.

En av kusinerna, Miriam, har fått ett jobb, men det vet inte mor och far om. Mitt samvete är inte bekvämt med att inte tala om allt som pågår bakom teaterkulisserna... Vi vill inte att de ska veta att hon jobbar som en glädjeflicka för att tillfredsställa män. Pengarna hon tjänar ger hon till mig, och sedan säger vi att det vart mycket last i hamnen den dagen för att inte väcka misstankar. Men något i deras blickar talar om att de uppdagat våra lömskheter.

Vi kanske gör dåliga saker, men vi menar ju bara gott.Vi är inte dåliga människor, vi kommer bara från dåliga förhållanden.

Lilla kusin Henryk hade en intressant tanke han redogjorde för mig igår. Han sa: "Chaim, Tyskland är som en hästsko med ändarna riktade neråt. Efter världskriget var alla ledsna och Tyskland var fattigt, sedan gick det bättre och vi var på mitten av hästskon och nu är vi tillbaka där vi började. Medan han pratade gestikulerade han med sina händer på ett sätt som markerade hans erfarenhet gentemot åldern, det var hjärtskärande, och jag kunde se hur mor grät tyst i hörnet av vardagsrummet.

Detta scenariot från vardagen visade verkligen oskulden hos offren i hela detta politiska spektakel. Henryk på sina föga 9 år kommer förhoppningsvis kunna växa upp till att bli doktor, vilket han drömmer om varje natt... i takt med det bultande hatet som ror bland nazisterna.

 Oktober ,1933

Jag skrattar inte längre när jag hör folk prata om Hitlers tankar och planer. Hans parti bara växer och växer och överallt ser jag propaganda i staden som uppmanar oss att rösta på NSDAP, men det de egentligen vill är att vi ska böja oss framför deras makt. Det som mina ögon dras till mest är de brunklädda SA-männen som med våldsam kvickhet spöar upp människor dagligen. När någon håller blicken på männen en sekund för länge blir han eller hon genast nerslagen. Jag har lärt mig att se på dem flyktigt för att sedan se ner i marken för att undvika att hamna i trubbel. Men i tankarna är det jag som har batongen.

Hitler har varit i Regensburg och hållit tal. Jag var inte där, men jag har hört folk på torget berätta om upplevelsen. En kvinna (förmodligen kristen) med sydlig dialekt sa att det kändes som att få rostiga dolkar stuckna rakt genom kroppen, medan en äldre man vid slakteriet sa att det var det bästa han hade varit med om på länge. Han berättade att han längtade tills Hitler kom till makten.

Jag lånade Hitlers bok förra veckan. Gertrud, bibliotekarien, avrådde mig men jag lånade den ändå. Jag läste fyra kapitel och sen fick jag nog. När jag kom tillbaka till biblioteket log hon och sa: "Vad var det jag sa?"
Det syntes hur hon påverkades av detta, hennes mun log men hennes ögon grät. Jag gick därifrån lika ledsen som Gertrud.

Maj, 1934

Förra året blev Hitler Tysklands nya rikskansler. Vi lever nu i en diktatur, för alla partier utom NSDAP är förbjudna. Hitler och hans män skrämmer mig. Det införs nya lagar mot s.k. mindre värda samhällsgrupper. Det är mycket vi inte får göra, och det är bara en tidsfråga innan SA kommer besöka oss och ta bort våra jobb. Judar får inte längre äga butiker, och snart får vi nog inte ens äga våra liv.

Det försvinner folk från Regensburg. Oftast är det handikappade, men även judar, zigenare och homosexuella försvinner. Häromdagen såg jag en gammal man gå till en textilbutik. Han ville få nya plädar. Mannen bakom disken frågade hur många hur han ville ha och han svarade tre. Sedan brast han ut i gråt, och berättade detaljerat om hur SA kom till familjens hus mitt i natten och släpade ut hans handikappade dotter innan hon ens hade fått på sig kläder. De slängde upp henne på ett truckflak, och sedan åkte de iväg. Hennes skrik hördes i minst en minut innan ljudet blev svagare och svagare och till slut hördes det inte längre. Mannen berättade att han hör skriket eka i sitt huvud varje sekund och att hans fru inte har slutat gråta sedan hon blev bortförd. Varför händer detta folk?

Förra månaden var det min fars tur att bli hämtad av SA-männen. Far kämpade emot, men de var många fler än honom. Farbror Moritz tog några steg fram för att hjälpa far, men då tog en man upp en pistol. "Om du tar ett steg längre möter du samma öde som din bror, jude!". Moritz struntade i varningen och lyfte på sin fot. Skottet kom sekunden efter och han föll ner i det daggvåta gräset. Miriam, Moritz dotter, skrek och föll genast ner på knä. Hon strök hennes far över kinden och jag drog in mina syskon i lägenheten. Far ropade till mig: "Ta hand om din mor åt mig", innan han blev slagen i huvudet med lugern som nyss dödade min farbror. Han blev sedan släpad medvetslös över gräsmattan till bilen. "Snart är det din tur", sa en man i uniform och log överlägset mot mig innan han stampade ner foten i pedalen.

Vid skymningen sa vi godnatt till varann, men ingen av oss kunde sova. Sömn är en lyx vi inte har längre.