7 maj 1938
Just nu är jag så rädd. Mitt liv ser i stort sett ut som vanligt, men runt omkring mig ser jag liv som förstörs varje dag.
Judiska kvinnor och flickor har tvingats lägga till namnet Sarah, mitt namn, i sina pass. Bara de inte tror att jag är judisk. Fast egentligen, vad betyder mitt liv när så många andra ständigt plågas och lider? Jag ångrar det jag sa, önskar att de tog mig, Sara Herschmann - heltysk, istället för alla dessa oskyldiga "lotsas-Saror".
9 augusti 1938
Ikväll har vi varit på Die Rote Rose, och med vi menar jag Edwin, herr Eckhardt, och alla som stödjer nazisterna.
Varken jag eller Edwin trivs i det sällskapet, men han är ju son till borgmästaren och tas därför för givet som nazist. Vi vill inte heller ställa till med problem för herr Eckhardt eller oss själva, så att infinna sig i situationen är nog det bästa - sorgligt nog.
Jag försöker att inte säga någonting när samtal om Hitler och nazistiska åsikter dyker upp, och som tur är så är jag sällan med under de tillfällena, men ibland är det som att jag förväntas säga något och måste kasta ur mig nazistiska fraser. Och när det sker försöker jag lotsas att jag bara är på teatern, och att det inte är på riktigt...
Jag känner mig som en hemsk människa som inte vågar göra någonting åt allt detta hat, men det gör ju ingen annan heller. Är jag och Edwin ensamma om våran åsikt?
3 mars 1941
Jag älskar min Edwin! Han ser att jag lider av det kaos som pågår i Tyskland och ja, nästan hela Europa, och försöker muntra upp mig genom att köpa fina klänningar, små hattar och smycken - men tyvärr utan något vidare resultat... Självklart är jag underbart glad över hans omtanke, och det är verkligen fina saker han ger mig. Men allting känns väldigt tungt och jag ber varje kväll för att det bara ska vara en mardröm.
18 juni 1941
Klockan är 03.42 och jag kan inte sova. Ett illamående har tagit över hela min kropp och jag har spytt tre gånger i natt...
Natten är den enda tid på dygnet då jag faktiskt får vila ifrån alla tidningsrubriker, hatet som uttrycks mot oskyldiga människor och mina egna tankar som skriker i mitt huvud för att bli hörda men inte vågar tränga sig ut. Men i natt är ingen sådan natt.
Jag hoppas jag kan somna om nu. Förhoppningsvis finns det ingenting kvar i min mage som kan komma upp längre...
27 december 1941
Jag känner mig som ett känslomässigt vrak. Illamåendet i somras visade sig vara ett litet liv som växte inne i min mage, och självklart är jag hur glad som helst över det! Men jag vill inte att mitt och Edwins barn ska växa upp i ett land fyllt med hat och oro. Jag önskar att vi kunde fly, men det går inte nu och abort är inget alternativ - varken för mig och Edwin eller staten. För att en frisk, tysk kvinna som jag ska "sprida den ariska rasen". Låter det inte fruktansvärt? Är man inte frisk bara för att man inte är tysk?
Men är det ändå inte fantastiskt? Att medan det pågår massmord och hat så växer ett nytt liv inuti i mig!?
Nu börjar jag gråta. Alla dessa känslor svämmar över hela tiden men jag antar att det hör till graviditeten. Det är faktiskt lite komiskt, i all denna misär.
Nu känner jag att hatet behöver komma ut också...
Julafton har precis varit, och denna mysiga, kärleksfulla tradition kändes precis som den brukar och var helt perfekt! Men självklart förstördes stämningen, och det av julgranskulorna med hakkors på. Tänk att man inte ens kan få vila ifrån nazisterna på självaste julafton! Nej, jag orkar inte med det längre!
5 mars 1942
Nu har hon kommit! Folina född 4 mars 1942 - 3485 gram och 52 cm!
15 april 1945
Tiden har gått så fort de senaste åren med Folina! Hon har blivit så stor, 3 år är hon nu - min lilla flicka!
Jag hoppas att hon inte förstår vad som händer runt omkring henne, vi försöker skydda henne så gott det går ifrån radiorapporter och samtal om plåga och död. Hon är så liten och oförstående än, men en händelse som denna är med all sannolikhet historisk och det kommer inte gå att förtränga någonsin. Hon kommer få veta när hon blir äldre, om det är ifrån mig eller någon annan vet jag inte än men det är inget som går att komma ifrån.
10 maj 1945
Jag vet inte vad som sker längre. Allting känns hopplöst i det här landet och jag vill inget annat än åka iväg med Folina till en trygg plats där jag vet med säkerhet att hon får ett bra liv. Nu lever jag för min dotter. Hon ska få liv fyllt med roliga äventyr - inte elände.
Den ända säkerhet jag känner just nu är att vi är familj till borgmästaren, och jag vet inte varför - det bara känns som en trygghet. Och det hoppas jag att det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar