14 augusti 1924
Hej dagbok!
Livet i Regensburg har sakta men säkert blivit bättre på sista tiden. Jag behöver inte längre jobba 14 timmar per dag för att tjäna in tillräckligt med pengar till mat. Utan nu kostar en brödskiva endast 500 riksmarks, alltså halva priset mot tidigare. Det märks också ute på gatorna att ekonomin och landet i stort har börjat komma på fötter. Människor spatserar oftare runt i Regensburg med leenden på läpparna, som om man hade all tid i världen och det inte fanns några bekymmer jämfört med tidigare då alla stressade vidare till nästa halvtidsjobb eller hemåt. I sånna tider tog sig ingen tid att sätta sig ner på en parkbänk i solen. Nu är det som om alla i Regensburg helt plötsligt börjat njuta av livet.
1 mars 1927
Hej dagbok!
Nu har livet blivit ännu lite bättre och jobbet flyter på som aldrig förr. Det har dock blivit lite längre arbetsdagar för mig igen. Det beror inte på pengabrist från min sida utan på att det har förekommit mycket mer bråk och sammandrabbningar mellan kommunister och NSDAP- sympatisörer. Det har kommit in många män under senaste veckan helt blåslagna som skyller på motparten (alltså nazisterna och kommunisterna skyller på varandra). Det är dåligt för vår stad att det pågår upplopp och slagsmål hela tiden. Vanligt folk som inte har med saken att göra påverkas också, många civila skadas och jag känner mig själv rädd för att gå ut.
Men jag börjar också tvivla på mig själv och det känns svårare och svårare att hålla mig opartisk i mitt jobb. Det är nämligen så att på den senaste tiden så har jag träffat Adolf Burwitz på torget och diskuterat med honom om vad han tycker om Hitler och varför. När jag hör Adolf prata och berätta historier om Hitler, då blir jag som förtrollad. Adolf målar upp en bild där alla hot och allt dolt judehat (som jag själv hört på radio) blir oviktigt. Han säger att det handlar om att se saken i ett större perspektiv och förstå vad som är bäst för Tyskland.
Så det jag nu är rädd för, dagbok, är att jag har börjat sympatisera med NSDAP och deras ledare. Detta skulle göra mig till en dålig advokat om jag tog parti för den ena eller andra parten i juridiska mål.
Så jag undrar nu: ska jag sluta som advokat och börja jobba med något annat? Om så nu är fallet, vad skulle jag i sådana fall tjäna pengar och livnära mig på? Även om det har blivit bättre i Regensburg så tror jag inte att man gärna anställer en man som aldrig har jobbat med något annat än juridik hos tex bagaren. Jag skulle kunna jobba på fabrik, men jag gillar att vara den man som bringar rättvisa och ordning till samhället.
Jag ska hursomhelst börja fråga runt hos bagaren och på andra ställen där jag anser det vara tillräckligt anständigt för mig själv att arbeta. Under tiden som jag söker nytt arbete förblir jag tyst om min hemlighet och stannar kvar som advokat.
26 september 1930
Hejsan dagbok
Tysklands ekonomi är körd i botten. På dagens löpsedel står det ” börskraschen i USA chockar Världen och bidragen dras in”. Börskraschen i USA har gjort att Tyskland har slutat få bidrag med pengar och utan extra pengar så klarar sig inte vår ekonomi speciellt länge. Alla omständigheter var lite för bra för att vara sanna, tänker jag nu i efterhand. Så här i Regensburg är det tillbaka till bröd för tusen riksmark och arbete 10 timmar om dagen. Jag arbetar fortfarande kvar som advokat , trots mitt ständiga dåliga samvete. Jag har funderat på att gå ner till ett NSDAP-möte på måndagar, men än så länge har jag inte vågat gå ut med det faktum att jag sympatiserar med NSDAP. Jag lyssnar i alla fall ihärdigt på Hitlers tal och kan nu inte trycka undan att jag starkt tror på honom och hans framtidsvisioner. Han talar om ett starkt Tyskland med mycket välstånd och stort inflytande i världspolitiken.
Jag vågar inte riktigt än tro på allt han säger eftersom hans parti fortfarande pratar tydligt nedtryckande om judar, men om bara en tiondel av det han säger skulle vara sant så skulle Tyskland bli ett mycket bättre land än det är nu.
1 juni 1933
Hej dagbok!
Regensburg och Tyskland är djupt nere i den ekonomiska krisen. Men nu ser jag ljuset i tunneln. Nu har Adolf Hitler blivit Rikskansler, och i en tid utan hopp så tror jag trots allt att han ska kunna få ordning på det här landet i kris.
Idag så har jag tagit mig i kragen och gått ner på NSDAP-mötet. Jag blev klart överraskad av hur många personer jag kände igen där, bl.a grannen Rudolf över gatan och bagaren nere på torget. Adolf Burwitz var mötesledare och kallade gruppen någonting annat som jag inte kommer ihåg men jag känner att NSDAP- gruppen får räcka för tillfället. Bland männen i gruppen satt också borgmästaren. Han var den siste man som jag hade tänkt mig att se där. Han ska ju helst vara opartisk och göra det som är rätt för staden. Adolf Burwits talade ett tag om inkommande soldater, som skulle se till att ingen handlade i affärer som ägdes av judar. Han talade också om lagändringar som har blivit gjorda och när jag satt där och lyssnade på dom nya lagarna, som handlade om jude- och kommunistförtryck så började jag för en kort stund tänka: Herre min skapare, den mannen jag så länge avgudat håller på att avskaffa demokratin. Jag sköt snabbt undan den hemska tanken för att jag aldrig kunnat tänka mig att den mannen skulle kunna göra något så hemskt.
Senare samma dag så kom de hem till mitt hus (Adolf Burwits och vissa andra från mötet). De sa åt mig att ta med alla böcker som är skrivna av judar och kommunister, och följa med ner på stan. Nu blev jag rädd på riktigt. Jag förstod att något märkligt är på gång i den här staden. Varför ska jag ta med mig alla mina böcker ner på stan, tänkte jag för mig själv. Männen klampade in i huset och försvann iväg med böcker från halva bokhyllan. På vägen ut gav Adolf mig boken ”mein kampf” och sa ”läs den,det kommer göra dig gott”.
Jag gick efter dem för att se var de skulle ta böckerna och på vägen ner såg jag ett stort rökmoln över torget. När jag kom ner bekräftades mina värsta föraningar. Hela staden hade samlats för att kasta böcker på ett stort bål och överallt stod det vakter i nazistuniformer och såg till att inga böcker som skulle brännas gömdes eller försvann. Jag stod bara där och såg alla böcker brinna upp. Det var inte lönt att försöka rädda dem. Om jag hade försökt rädda mina böcker, som nu kastades på bålet, så vet jag inte vad som skulle ha hänt. Jag kände mig tom inuti.
När jag blickade åt sidan såg jag min sekreterare fru Hoffensnoffsen, kasta en bok på bålet. Två vakter tog genast tag i varsin arm och släpade iväg henne. Jag gick fram till bålet för att se vad det var som upprört vakterna så mycket.
På bålet låg en brun bok med titeln ”Mein kampf”.
Så här står jag helt kluven och vet inte vad jag ska tro på längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar