Blir det aldrig bra?

1934 

 

17 Maj

Idag på vägen till bageriet så stötte jag på en tidigare vän som jag umgicks med väldigt ofta innan kriget. Han var sig lik på utsidan, men han hälsade inte när jag sa hej till honom. Hans ansikte var blekt och det såg ut som att han var i paralyserad, han bara tittade ner i marken och gick utan att se sig för. Hans familj har judisk bakgrund men han själv har inga religiösa åsikter, jag vågar inte ens tänka på vad har har varit med om. Lite senare under dagen på bageriet så jobbade jag som vanligt, jag brukar alltid stå lite extra nära dörren in till rummet där alla sitter och pratar med varandra, helt fantastiskt vad mycket man får veta, det är som att man lyssnar på folk som läser tidningar högt för mig. Jag hörde att sjukvården för judar hade avskaffats och att de inte längre tas hand om, jag undrar verkligen hur långt det kommer gå, kommer man börja knacka dörr och avrätta alla judar som öppnade dörren eller? Det hände faktiskt en annan sak på bageriet idag, när jag skulle gå på rast såg jag en underbar kvinna som jag aldrig hade sett förut här på bageriet. Hennes hår var långt och blont, hon var också lång och hon hade lysande blå ögon, hon hade på sig en röd kappa som stod ut i mängden. Tyvärr så fick jag aldrig chansen att gå fram och prata med henne, inte för att jag skulle ha vågat det men jag skulle så gärna vilja få hennes namn. Jag får väl vänta och se om hon kommer tillbaka. 

1935

26 Juni

Under 1934 hade jag inte så mycket tid att skriva, ena anledningen var för att jag inte hade lust, jag hade så mycket annat att tänka på, såsom mitt jobb och mitt hem. Min lägenhet har precis blivit färdig och jag kan slappna av och tänka på annat nu. Den andra anledningen var för att det har inte hänt så mycket i Regensburg på sista tiden, jag har inte hört så mycket från bageriet. Det enda jag har hört är att den tyska säkerhetspolisen Gestapo som har ansvaret för koncentrationslägren och att ytterligare två lagar har införts. Bara små lagar som inte rör mig särskilt mycket, något om att man ska göra tvångsaborter på de som misstänks för ärftliga sjukdomar, och någonting om att homosexuella ska arresteras.

27 December

Om fyra dagar är det ett nytt år, ett nytt år där vad som helst kan hända. Jag själv gick till skomakaren för att köpa ett nytt par finskor till en liten fest som jag ska gå på vid nyår. Jag hoppas att den söta tjejen ska gå dit också, jag har sett henne ett par gånger på en klädaffär inte längre än hundra meter ifrån där jag bor. Om hon kommer på festen ska jag gå och prata med henne, jag ska göra det. Annat som har hänt i Regensburg är inte så händelsefullt, däremot har det hänt ett och annat på andra ställen. Nürberglagarna har införts i Tyskland och judar är numera en andraklassens medborgare och har därför inte samma rättigheter som vanliga medborgare. Det får inte gifta sig med någon ifrån den ariska rasen och du klassas som jude om minst en av din mor- eller farförälder är jude. 

1936

3 Januari

Idag är en sådan dag där inget kan gå fel, den söta tjejen gick på festen på nyår och jag gick fram till henne, vi pratade hela natten och vi hade det trevligt. Hon var tvungen att gå innan tolvslaget, vilket är synd, men jag fick i alla fall prata med henne och jag fick veta hennes namn. Hon heter Ida Heinrich och bor bara några kvarter ifrån mig. Jag har aldrig varit lyckligare.

23 Mars 

Mycket har hänt, för inte så länge sedan hörde jag att Tyska trupper marscherade in i Rehn, trots att det var förbjudet enligt versaillesfreden. Men det som var märkligt var att varken Frankrike eller England lägger sig i händelsen, de bara låter det glida undan som att de har glömt bort Tyskland, jag antar att de har annat viktigt för sig som de måste ta hand om. Igår på bageriet fick jag också lära mig att SS har tagit tag i koncentrationslägren situationen har de har höjt "effektiviteten" där. Alla i hela Regensburg vet vad det innebär, det krävs inte ett geni för att klura ut det.

27 Augusti 

För ett tag sedan så bröt det ut ett inbördeskrig i Spanien, tydligen var det någon statskupp som grundades på Fascisten Franscisco ville ta makten. I början av augusti började de olympiska spelen, Hitler och nazisterna var såklart där och ville visa va de gick för, enligt mig var de väldigt bra. Myndigheten har beslutat att kvinnorna ska föda så många barn som möjligt för att den ariska rasen ska växa. Myndigheten har också beslutat sig för att öka bekämpningen mot homosexualitet, äntligen kanske det blir någon ändring och att de åker bort ifrån Tyskland.

15 September

Ida var inne och hälsade på bageriet igår, vi gick ut och pratade över en kopp kaffe, vi satt nog och pratade i en timma innan min chef kom ut och sa åt mig att komma in och arbeta igen. Vi tog farväl och hon gick lite längre upp mot centrum. Jag har verkligen börjat gilla Ida, jag har aldrig känt så om någon förut, hon bara gör mig glad hela tiden. Jag ska nog säga vad jag känner till henne nästa gång jag ser henne.

1937

17 Februari.

Jag är så lycklig, idag tog jag ledigt från jobbet. Jag beslutade mig för att gå hem till Ida för att berätta hur jag känner, på vägen dit köpte jag en bukett röda rosor från blomsteraffären i centrum. När jag väl knackade på dörren öppnade hon och hon blev såklart förvånade över att se mig men rosor. Efter att jag hade berättar att jag tog ledigt och hur jag kände för henne hoppade hon upp i min famn och vi kramades länge, jag antar att hon känner samma sak för mig. Vi beslutade oss för att bli ihop och jag har aldrig varit lyckligare. Jag stannade över på lunch och sedan var det dags för mig att gå hem. 

19 September

Det har hänt ganska lite detta år, det enda nya är att judarna får inte längre ha lika många jobb som förut, och det byggs hela tiden nya koncentrationsläger överallt, tänk vad många judar den finns här i Tyskland, tar dom aldrig slut?

1938 

5 November

Vad ska man säga, allt fler och fler judar skickas till koncentrationslägren, det märks så att man lättare ska kunna känna igen dem. Österiket är numera "Tyskt" och Hitler har också fått Sudentlandet som han hade velat ett tag, även fast han hotade men en invasion så tycker jag att Hitler förtjänar det,Tyskland bara växer och växer. 

Och nu ska Myndigheten ta judarnas pengar, ett ganska så bra val tycker jag, vad ska de med pengar till?

1939

1 Mars

Kära dagbok, idag var det den värsta dagen i mitt liv. Idag såg jag någonting som fick hela min syn på Hitler att ändra riktning totalt. På bageriet igår såg jag Ida, men idag såg jag Ida på ett sätt jag aldrig skulle kunnat tro, hon blev bortsläpad utan tyska soldater, hon skrek mitt namn i panik när hon såg mig, jag sprang ut och stannade upp mitt på gatan. Jag följde inte efter för att jag visste vad som hade hänt. Ida var jude och hon hade förts bort till ett koncentrationsläger, och det var ingen jag kunde göra för att stoppa soldaterna. Det känns som att mitt liv är över, detta fick mig att inse vilka svin nazisterna egentligen är. 

1940

10 Juli 

Jag är ledsen över att jag inte har skrivit så mycket, jag har fortfarande svårt att fatta vad som hände den dagen då mitt livs kärlek fördes bort utav tyska soldater mitt på öppen gata. 

Om jag ska sammanfatta allt som har hänt från den dagen tills nu så är det krig. Tyskland attackerade Polen och det var droppen för England och Frankrike, så vi är i krig igen. Dock så hejar jag inte på "mitt" land längre, jag hoppas på att Tyskland och Hitler störtar i kriget, jag hoppas på att Hitler dör en långsam död tillsammans med sina närmaste inom den tyska makten. De borde alla dö för va de har gjort. Men det ser ut som att mina förhoppningar är långt utom räckhåll, flera länder har ockuperats av Tyskland och de flesta har kapitulerats och är under Hitlers makt. De flesta jublar av glädje här i Regensburg, jag är en av de få som bara sitter gömda i folkmassorna och sitter i sorg och vrede över vad som har hänt under Hitlers makt. Jag har också fått höra att Tyskland ska bomba London, jag hoppas verkligen att England kan hålla emot och stå emot Tysklands anfall och slå tillbaks.

20 December

England bombade Berlin som svars till bombningen i London, jag fick ett litet leende på läpparna som jag var tvungen att dölja för att inte visa min glädje inför alla hjärntvättade tyskar. Japan och Italien har gått med Tyskland och de strider nu med varandra Det var några slag i Nordafrika och Italien förlorade, kanske ändå har vi en chans mot Hitler och hans galenskaper.

1941 

24 Februari

Såklart skickas tyska trupper till Nordafrika, verkar som att Italien inte vågar vara där ensamma längre. Jag har sådan tur, jag är en av de få som inte behövde åka ut i krig och kan stanna kvar och arbeta här, tydligen behövdes inte alla och de sa att det var bra om jag kunde jobba kvar i Regensburg, det måste ju finnas folk som jobbar, annars kommer det bli för tomt här. Jag skulle antagligen inte kunnat gå ut i krig, inte igen. Inte efter vad som hände förra gången, då jag förlorade min älskade bror som alltid fanns där för mig. All död som jag var tvungen att bevittna för hemsk, jag skulle antagligen inte komma hem efter kriget om jag åkte ut den här gången. 

18 September

Vad ska vi ta oss till med Hitler? Inte nog med av att han finns, han har nu även brutit sitt löfte med Sovjet och anföll Sovjet kort efter. Tydligen lever de efter att utrota allt fientligt, jag hoppas att detta kan vara en utav Hitlers misstag som leder till en förlust i kriget.

Men det som är värst är vad de kommer införa med alla på koncentrationslägren, de ska tydligen "testa" et nytt insektsmedel på fångarna. Endast tanken får mig att rysa av skräck när jag tänker på det, och Ida. Lever hon? Eller har hon redan plågats till döds som ett djur, jag vill inte ens tänka på det, jag hoppas bara på att hon lever. 

1943

4 Januari

Året 1942 var inte så händelserikt. Fler koncentrationsläger byggs så att fler judar ska kunna plågas. I julas hörde jag rykten om förluster i Nordafrika, och jag vet att Tyskland fortsätts att bombas, detta är ett gott tecken. Kanske är det dags för de tyska arméerna att dra sig tillbaks eller ge upp, det enda jag vill är att kriget ska ta slut. En annan sak som hända var att Paulus vågade stå emot Hitler och gav upp Stalingrad, kanske fler börjar säga emot Hitler nu.

18 Augusti

Natten var lång och jag kunde inte sova, når jag log och sov vaknade jag av en stor smäll, det var borgmästarens kontor som hade blivit bombat och staden fylldes med skräck, panik skedde i gatorna och skrik hördes konstant under en timme. vem vet om kommer Regensburg bombas igen,  kommer jag att överleva ett annat bombanfall? Jag antar att det bara är att vänta och se, vi medborgare har trots allt ingen makt och vi är helt försvarslösa. 

1944

15 Juni

I början av 1944 hade trupper från Sovjet lagt krut på den polska gränsen. Bomberna bara föll ner utan någon vila hela tiden, överallt blev Tyskland anfallna med bomber enda fram tills nu, flera bomber har kommit nära Regensburg men inga direkt in i staden vilket är tur. Antar att det enda man kan göra är att vänta som vanligt.

22 Juni

Det är tomt på bageriet, inte många kommer in hit längre, jag har oftast inget att göra på dagarna. Det enda som finns att göra är att prata med de som går förbi för att se om det har hänt något viktigt. Och till min stora förvåning så hörde jag ett rykte om att Hitler dog, men det var ju förstås för bra för att de skulle kunna vara sant och såklart var mordförsöket misslyckat. Jag var nog den enda som blev missnöjd när jag fick det beskedet. Jag vet fortfarande inget om Ida, jag antar att mitt hopp för hennes återkomst är borta.

1945

1 Maj

Det är över, Hitler är död, han begick självmord i sin bunker tillsammans med sin fru. Jag antar att han inte orkade med trycker längre. De tyska fronterna minskades en bit varje dag och soldater närmade sig Berlin hela tiden. Tillslut var det väl bara att inse förlusten och ge upp för Hitler. Det är äntligen över, men ändå är jag inte glad. Jag vet att inom mig så vill jag bara hoppa och tjuta av glädje, men tanken på Ida får min kropp att sitta still, jag vet att jag ska vara glad, men det går inte. Tänka sig, Hitler är äntligen död, men spelar det någon roll? Jag var ju lycklig när jag hade Ida och då var Hitler ändå i makten. Jag antar att det inte går att få det bra för mig, även fast den hemska människan är borta.

Frågan är vem som vinner och vem som försvinner

 

16 april 1938

Jag kan inte bestämma mig för om tiden har gått snabbt eller långsamt sen jag sist skrev, för hela fem år sedan. Trots att jag var 25 år då så kunde jag inte se mig själv som en vuxen kvinna, men det gör jag nu. Bara ett år efter min senaste dagboksanteckning träffade jag min man Walter, och ett år efter det flyttade jag in i hans lägenhet. Jag älskar honom väldigt mycket, att bara en person kan få mig att glömma allt det hemska som sker runt om mig. Det där som jag inte vill tänka på, men som absolut inte går att blunda för.

Adolf Hitler kom till makten år 1933 och det känns inte som att en enda sak är densamma. Det värsta är de fruktansvärda lagarna som införts. Lagar som förtrycker folk så hårt att jag undrar hur vi kan ha hamnat här, hur Tyskland kan ha hamnat här. Hur kan ens ordet ”tvångsabort” existera? Numera finns det i alla fall en lag som tillåter tvångsaborter och det finns lagar som ser till att du blir arresterad om någon anser att ditt beteende är misstänkt. En lag säger att endast de med ”tyskt blod” kan vara riksmedborgare. Alla barn och ungdomar måste vara medlemmar i de nazistiska ungdomsförbunden där de bland annat förbereds för framtida krig. De förbereder barnför detta. Jag vill inte ens tro vad jag skrivit, men det är så det är och jag kan absolut inte uttrycka mina åsikter någon annanstans i denna dagbok, om jag ens kan det. Jag är så rädd att den blir hittad av någon, vem som helst kan ange mig, och då är det slut.

Förra året fick inte judar längre undervisa tyskar och de får heller inte jobba som till exempel tandläkare. Överallt byggs nya koncentrationsläger och allt blir värre och värre. Jag förstår inte vad Hitler tror att han kommer åstadkomma med att göra detta mot judar. Jag lider med dem. Walter sa osäkert en gång att ”Hitler nog vet vad han gör, han måste ha en tanke bakom allt”, men det var just efter vi ätit middag hos hans fortfarande politiskt aktiva mamma som inte alls har några problem att uttrycka sina nazistiska åsikter. Jag står inte ut med kvinnan.

Det senaste i raden av händelser är Österrikes anslutning till Tyskland. Nu växer Tysklands yta och jag tvekar inte en sekund på att även Hitlers makt kommer växa.

23 mars 1939

Jag gillar och skriva, det har jag alltid gjort, det var ju därför jag började skriva dagbok. Jag ville skriva ner de saker som händer i mitt liv, men numera mår jag bara sämre och sämre av att krafsa ner anteckningar. För mitt liv ser helt enkelt sämre ut.
Hitler fortsätter ta över områden och folk ser honom som en hjälte. Folk som Walters föräldrar hyllar honom och visst blir jag arg, men framför allt förstår jag inte. Jag förstår inte hur folk inte kan se vad det är som händer, vad som kommer att hända.

Jag har alltid brytt mig om människor och deras känslor. Jag vill alltid att andra ska ha det bra, och när jag ser människor förtryckas på det sätt som de gör så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Synagogor har totalförstörts, judiska barn får inte gå i tyska skolor, tusentals judar har skickats till koncentrationsläger på grund av ingenting och de trakasseras och förödmjukas offentlig och människor runt omkring dem hjälper inte. De vågar inte, för att de vet att dem själva kommer drabbas. Nu har det gått så långt att dessa syner av plågade judar är en del av vår vardag, så människor reagerar knappt.

Jag undrar själv varför jag fortsätter skriva dagbok till och med när jag själv är medveten om att det får mig att må dåligt. Det ända svar jag kommit fram till är för att bearbeta det hemska. Inse att det faktiskt händer.

1 september 1939

Efter att den nu upprustade tyska armén har angripit Polen är kriget ett faktum. Tyskland är i krig. Samtidigt som halva mig förstod att vi skulle sluta här så fanns ju ändå alltid den andra halvan som hoppats. Vad kommer hända?

12 juni 1940

Dagarna efter kriget brutit ut så firades det. Det firades. Till och med på bageriet där jag jobbar firades det. Mannen som äger bageriet, Axel Braun, gav rabatt till dem han tyckte förtjänade det och alla skrattade och var på extra gott humör. Jag log med dem.

Jag tror inte att Hitler tänker sluta. Han tänker inte stanna upp förrän hela världen är hans. Han tar för sig, land efter land. Länder skapar pakter och det känns som att det handlar om att vinna eller försvinna. Frågan är vem som vinner och vem som försvinner.

30 oktober 1941

Jag får nästan dåligt samvete när jag tänker på det mitt i denna katastrof, att jag tänker på mig själv. Men tanken finns alltid där. Jag skulle så gärna vilja ha ett barn, jag och Walter har varit ensamma så länge. Men jag kan inte låta ett barn växa upp i det här. Jag vill inte att mitt barn växer upp i ett Tyskland som ser ut på det här sättet.

Det är så många som avrättas, skadas och bomber som faller. Jag vill aldrig att någon ska få vara med om det som jag är med om.

21 maj 1942

Det är obegripligt hur många koncentrationsläger som nu öppnats, och jag tror inte det är färdigt än.
Jag mår inte bra. Den där andra halvan av mig som var fylld med hopp är lika mörk som natten nu. Jag kan inte se något positivt i mitt liv. Jag vill ha ett lugnt och fridfullt liv på landet med en gammal Walter och våra barnbarn som springer på gräset. Det känns så långt borta, det är något jag aldrig kommer få. Och det fyller mig bara med ett tomt, kallt och sorgfyllt mörker.

24 december 1942

Jaha, är det julafton idag. Firas det fortfarande? Julen är en glad högtid, men vem kan vara glad när världen förstörs av bomber och människor dör.

17 augusti 1944

Jag har inte kunnat göra något. På ett år har jag knappt gått ut. Min bror har varit här och hjälpt mig, lagat mat, kanske städat lite.

Idag är ett år sedan jag förlorade min man i bombningen av Messerschmidt fabriken.

Först ville jag knappt leva. Sen insåg jag att jag var gravid. Idag sitter jag med min fina Irma i knät, och jag behöver henne som hon behöver mig. Hon påminner så mycket om honom.

Hela Tyskland har bombats. Alltid någonstans brinner det. Tyskland klarar det snart inte mer, och det ryktas faktiskt om att Hitler är död. När jag hörde kände jag lättnad, det måste vara över nu.

5 juni 1945

Kanske håller striderna fortfarande på, men jag tror faktiskt att det snart är slut. Efter 6 år tror jag att det faktiskt kan vara över. Det måste det vara.
Jag är trött. Det känns som att jag inte sovit på år. Kriget kommer alltid finnas kvar, som ärr. Tomhålet efter dem jag har förlorat kommer finnas kvar. Inget kommer någonsin att glömmas.

27 december 1945

Jag ska bygga upp ett normalt liv igen. Jag tror på en ny start. Jag ska byta jobb och jag ska göra saker jag gjorde förr. Men jag ska sluta hålla dagbok. Att skriva ner mina tankar var grundidén med det, och det har jag gjort. Jag har använt dagboken som en vän som lyssnar på allt jag säger, de saker som ingen annan någonsin får höra. Men om börja om på nytt är vad jag bestämt mig för så innebär det att sluta skriva i denna dagbok. Den innehåller för mycket, den innehåller allt det mörka. Den innehåller för mycket sorg.

Men den innehåller också ett liv. Från ett barns presentation om sig själv till en vuxen kvinnas tankar om orättvisan i världen.
Denna dagbok har varit en vän, men det här är sista gången jag skriver. Tack så mycket för att jag alltid kunnat delge mina tankar. Tack för att du alltid lyssnat.

Folina - en ängel i helvetet

7 maj 1938

Just nu är jag så rädd. Mitt liv ser i stort sett ut som vanligt, men runt omkring mig ser jag liv som förstörs varje dag. 

Judiska kvinnor och flickor har tvingats lägga till namnet Sarah, mitt namn, i sina pass. Bara de inte tror att jag är judisk. Fast egentligen, vad betyder mitt liv när så många andra ständigt plågas och lider? Jag ångrar det jag sa, önskar att de tog mig, Sara Herschmann - heltysk, istället för alla dessa oskyldiga "lotsas-Saror".

9 augusti 1938

Ikväll har vi varit på Die Rote Rose, och med vi menar jag Edwin, herr Eckhardt, och alla som stödjer nazisterna.

Varken jag eller Edwin trivs i det sällskapet, men han är ju son till borgmästaren och tas därför för givet som nazist. Vi vill inte heller ställa till med problem för herr Eckhardt eller oss själva, så att infinna sig i situationen är nog det bästa - sorgligt nog. 

Jag försöker att inte säga någonting när samtal om Hitler och nazistiska åsikter dyker upp, och som tur är så är jag sällan med under de tillfällena, men ibland är det som att jag förväntas säga något och måste kasta ur mig nazistiska fraser. Och när det sker försöker jag lotsas att jag bara är på teatern, och att det inte är på riktigt... 

Jag känner mig som en hemsk människa som inte vågar göra någonting åt allt detta hat, men det gör ju ingen annan heller. Är jag och Edwin ensamma om våran åsikt?

3 mars 1941

Jag älskar min Edwin! Han ser att jag lider av det kaos som pågår i Tyskland och ja, nästan hela Europa, och försöker muntra upp mig genom att köpa fina klänningar, små hattar och smycken - men tyvärr utan något vidare resultat... Självklart är jag underbart glad över hans omtanke, och det är verkligen fina saker han ger mig. Men allting känns väldigt tungt och jag ber varje kväll för att det bara ska vara en mardröm.

18 juni 1941

Klockan är 03.42 och jag kan inte sova. Ett illamående har tagit över hela min kropp och jag har spytt tre gånger i natt... 

Natten är den enda tid på dygnet då jag faktiskt får vila ifrån alla tidningsrubriker, hatet som uttrycks mot oskyldiga människor och mina egna tankar som skriker i mitt huvud för att bli hörda men inte vågar tränga sig ut. Men i natt är ingen sådan natt.

Jag hoppas jag kan somna om nu. Förhoppningsvis finns det ingenting kvar i min mage som kan komma upp längre...

27 december 1941

Jag känner mig som ett känslomässigt vrak. Illamåendet i somras visade sig vara ett litet liv som växte inne i min mage, och självklart är jag hur glad som helst över det! Men jag vill inte att mitt och Edwins barn ska växa upp i ett land fyllt med hat och oro. Jag önskar att vi kunde fly, men det går inte nu och abort är inget alternativ - varken för mig och Edwin eller staten. För att en frisk, tysk kvinna som jag ska "sprida den ariska rasen". Låter det inte fruktansvärt? Är man inte frisk bara för att man inte är tysk? 

Men är det ändå inte fantastiskt? Att medan det pågår massmord och hat så växer ett nytt liv inuti i mig!?

Nu börjar jag gråta. Alla dessa känslor svämmar över hela tiden men jag antar att det hör till graviditeten. Det är faktiskt lite komiskt, i all denna misär.

Nu känner jag att hatet behöver komma ut också... 

Julafton har precis varit, och denna mysiga, kärleksfulla tradition kändes precis som den brukar och var helt perfekt! Men självklart förstördes stämningen, och det av julgranskulorna med hakkors på. Tänk att man inte ens kan få vila ifrån nazisterna på självaste julafton! Nej, jag orkar inte med det längre!

5 mars 1942

Nu har hon kommit! Folina född 4 mars 1942 - 3485 gram och 52 cm!

15 april 1945

Tiden har gått så fort de senaste åren med Folina! Hon har blivit så stor, 3 år är hon nu - min lilla flicka! 

Jag hoppas att hon inte förstår vad som händer runt omkring henne, vi försöker skydda henne så gott det går ifrån radiorapporter och samtal om plåga och död. Hon är så liten och oförstående än, men en händelse som denna är med all sannolikhet historisk och det kommer inte gå att förtränga någonsin. Hon kommer få veta när hon blir äldre, om det är ifrån mig eller någon annan vet jag inte än men det är inget som går att komma ifrån.

10 maj 1945

Jag vet inte vad som sker längre. Allting känns hopplöst i det här landet och jag vill inget annat än åka iväg med Folina till en trygg plats där jag vet med säkerhet att hon får ett bra liv. Nu lever jag för min dotter. Hon ska få liv fyllt med roliga äventyr - inte elände.

Den ända säkerhet jag känner just nu är att vi är familj till borgmästaren, och jag vet inte varför - det bara känns som en trygghet. Och det hoppas jag att det är.

Vi har en rätt och Hitler är här för att ge oss den.

1934

13 juli

Tydligen ha SA försökt att genomföra en stadskupp. Som tur var så hann Hitler med hjälp av SS förhindra det. De har också avrättat 61 personer som hotade Tyskland.

3 augusti

Goda nyheter. Hindenburg är död vilket betyder att Hitler är våran nya ledare. Jag känner på mig att han kommer göra vårat land starkt igen.

1935

Tydligen håller fortfarande inte alla med der Führer och planerar att störta honom. Jag har somansvarig medborgare redan meddelat Paul Wollmann, Gestapos lokala representant om flera personer som under de senaste veckorna hyst negativa åsikter mot Hitler. Många judar som inte kunnat acceptera de nya villkoren där de inte längre kan utnyttja oss arier. Dock så tycker jag att för att vi arier ska kunna leva i ett starkt och fritt Tyskland så måste alla bort härifrån. Varför kan vi inte bara tvinga dem?

15 september

Fler lagar har kommit för att rensa vårat rike på denna pest som lever här. Judarna har inte längre någon rösträtt (att de änns hade det från början!) och har blivit andraklassensmedborgare. Judar och arier får inte heller gifta sig, inte för att jag skulle kunna tänka mig att en arie skulle tänka tanken. Men, det är viktigt att vi nu framöver håller våra gener rena.

20 september

Idag när jag stod och bakade så berättade Alarik för mig att de visar Triumph des Willens på biografen och har gjort det i flera dagar nu. Jag gav honom genast pengar och bad honom att gå och köpa två biljetter till oss. Vi ska gå och se filmen imorgon kväll.

1936

7 mars

Der Führer har börjat ta tillbaka det som tillhör oss arier. Han bryr sig inte om Versaillesavtalet, bara om oss här i Tyskland. Vi har en rätt och Hitler är här för att ge oss den.

27 augusti

De har börjar kolla om alla zigenare är rasrena. De som inte är det har förts bort. Jag förklarade för Mrs Heydrich som var lite upprörd över att ha förlorat en vän att det bara kan vara ren blodiga arier i Tyskland om vi vill bli en stark nation igen. Efter det så såg hon förstående på mig. Jag är glad att jag slapp anmäla henne till Paul Wollmann eftersom hon är en kär vän till mig.

1 december

Någonting underbart har införts i Regensburg och Tyskland. Alla unga ska få gå med i Hitlerjungend och BDM. Nu kommer alla unga bli uppfostrade och starka. Såklart innebär det att Alarik inte kommer kunna spendera lika mycket tid i mitt bageri men det är okej för mig. Jag kan jobba lite hårdare om jag vet att vårat rikes framtid byggs samtidigt.

1937

23 januari

Judarna måste ut ur Tyskland! De går bara runt om dagarna medans vi andra arbetar. Hitler gör det så svårt för dem att stanna som möjligt genom att förbjuda dem att undervisa tyskar och att jobba som revisorer eller tandläkare. Nu borde de fatta vinken och sticka.

1938

13 mars

Tyska trupper tog över Österrike. Tyskland blir bara större och större! Människorna i Wien sägs ha jublat när trupperna nådde dem. Det är förståeligt eftersom de får der Führer som ledare nu. Alla ska fira detta på Die Rote Rose ikväll.

5 oktober

Judarna som finns kvar måste ha ett stort J i sina pass. Men jag och flera som inte längre säljer till judar vill att det ska finnas en synlig symbol så vi vet vilka som är judar och inte. Då riskerar vi inte att slösa våra varor på de råttorna.

10 november

Igår natt gick alla ut och slog sönder de återstående judarnas butiker. Jag var bara med och förstörde tre fönster eftersom jag sedan fick så ont i benet så jag behövde gå hem och lägga mig. Hörde att det var lyckat över hela Tyskland.

1939

15 mars

Tjeckoslovakien har blivit ockuperat av tyska trupper. Alla ska ner till Die Rote Rose igen för att fira.

1 september

Trupperna angrep Polen. England samt Frankrike har lagt sig i. Vi är i krig igen. Undrar dock vad de ska göra mot oss som växt sig så starka medans de kollade på. Förstår ej varför de bryr sig så mycket just nu och inte förut.

1940

23 juni

Tyskland har nu även tagit över Frankrike, Danmark, Norge, Belgien och Holland. Vi mår bättre än någonsin! Der Führer har verkligen lyckats med vårat land. Ingen arbetslöshet, affärerna går finemang och han har revanscherat Frankrike. Någonting bättre kunde inte ha hänt Tyskland! Alla har samlats många gånger under det senaste året på Die Rote Rose för att fira våra framgångar. Vi ska göra det även ikväll.

1941

17 september

Äntligen skickar de iväg alla judar på koncentrationsläger. Dock så har jag hört om folk som gömmer judar hemma hos sig. Förstår inte detta. Judarna ska ju bort. Är därför extra noga med att rapportera till Paul Wollmann som nu kommer förbi varje dag för en fika.

1942

Ända sedan december förra året då den tyska armén pressades från Moskva och USA la sig i kriget så har det gått dåligt. Jag hör varje dag om våra förluster i Nordafrika och i öst. Undrar hur Alarik har det. Han sändes iväg på värnplikt för ett år sen. Har inte hör något från honom sedan dess.

1943

18 augusti

Igår kväll bombades Regensburg. Som tur var så skadades inte så mycket i själva staden men borgmästarens kontor blev helt förstört. De siktade på flygplansfabriken och oljeraffinaderiet och de är nu jämnade med marken. Ingen dog dock.

1944

18 mars

Jag hör överallt om hur britterna bombar sönder vårat land. Varför gör inte Hitler något? Var är han? Stad efter star förstörs och tusentals tyskar dör. Jag skäms lite över det men jag har börjat tvivla på Hitler. Han ger oss inte samma framgångar som förut. Kommer det bli bättre snart?

20 juli

Det sägs att Hitler är död. Har vi ingen som styr vårat land nu? Är det helt ute med oss?

21 juli

Hitler är inte död. Det var bara ett mordförsök. Nu i efterhand vet jag inte om jag är så glad med beskedet…

1945

5 februari

Sirenerna går nu. Alla springer till skyddsrummen men jag måste skriva klart innan jag kan göra mig av med denna bok som är fylld med en förvirrad gammal mans tankar. Jag längtar tillbaka till 1913 då allt fortfarand var lugnt. Jag hatar den som jag blev under de pressade tiderna. Nu ska jag kasta boken i Danube.

Hade jag inte stått på mig så hade jag nog inte skrivit i dig nu. Jag hade varit död.

1924/18-10

Sist jag skrev i dig var för ett år sen. Ett år äldre har jag blivit och våran stad börjar redan få en bättre ekonomi.

Jag har redan börjat få en bättre lön. 

Det som gjort att Regensburg och hela tyskland kan byggas upp igen är tack vare hjälpen från USA. Med deras hjälp så har vi också kunnat ändra våran riksmark så att mat inte kostar runt 400000 riksmark eller 2 pund.

Hitler sitter fortfarande inne efter sitt försök i München.

Det är den lättnad för mig, nu behöver inte jag vara rädd för att någon jude hatare ska komma och döda mig. Hitler är värd att vara i fängelse.

Min fru har redan fått tillbaka sitt självfötroende och har redan börjat söka jobb igen.

Jag är väldigt glad för henne skull. Nu så kommer vi kunna lägga oss tillsammans, förut kunde vi inte det för jag jobbade övertid.

Jag har fått ett bättre liv nu för att USA hjälper vårt land, mera mat på bordet, fler möbler, och så kan vi äntligen köpa nya kläder.

Många av mina kompisar runt om i Regensburg hr redan kunnat köpa mat och köpa tillbaka sitt hus. Jag och min fru är så lyckliga och hoppas på att förbättringen fortsätter som den gör.

1927/14-08

Nu lever jag och min fru i ett lyx liv enligt oss. Vi har råd med det mesta från bageriet och slaktaren.

Vi har ätit oss mäta i två veckors tid nu och det känns så bra.

Min chef har funderat på att befodra mig till en assisterande förestånds chef.

Jag skulle bli väldigt glad om det hände. Tack vare all denna hjälp av USA så har vi med den tur att jag också hade kvar mitt jobb, ätit det godaste köttet och de finaste bröden.

Idag så gjorde jag en kött gryta med tomat och lök soppa. Med bröd till då också.

Det smakade som om gud hade gjort den åt oss. Så himla god var våran mat.

Min fru är riktigt stolt över att jag stått på mig när det gäller jobbet. Med det menar jag att hon är glad att jag jobbade övertid för att vi skulle överleva året 1923. Hade inte jag stått på mig så hade jag nog inte skrivit i dig nu. Jag hade varit död. Men tack vare det är det därför lever vi som vi gör nu.

Jag hoppas att min fru kan hitta ett jobb så att hon slipper oroa sig att jag ska bli av med mitt.Hon må vara glad att jag gjort det jag gjort under alla dessa år. Men hon känner att jag kommer förlora mitt jobb. Det tycker jag är en lite taskig tanke, med tanke på hur vi lever nu. Ett bra liv.

Jag får nog prata med henne om det hon känner och tänker, så kanske vi kan hitta ett jobb tillsammans.

1929/29-05

Hitler är släppt från fängelset och har redan börjat tagit över Regensburgs regeringar med nsdap partiet.

Det är oroväckande för mig. Om Hitler hittar mig så kommer han troligen föra bort mig.

Jag hoppas också att polisen inte kommer hit och kollar vad våran tro är.

Eller så skulle han antagligen döda mig för att han vill ha så lite judar och kommunister som möjligt.

Tyskland har ju inte kvar sitt stöd från USA längre så vårat land har redan börjat ramla tillbaka till det gamla regensburg som efter kriget 1919.

Det var ju då Hitler tog sin chans att hämnas som vissa i Regensburg säger, Han började ta över regeringarna, får in mer folk inom nsdap och så bränner han böcker som inte har något med honom att göra eller om det är något kränkande till honom.

Min chef är faktiskt lite orolig över att Hitler är en så stormakt sig själv nu mera. Han tror faktiskt att jag kan bli hotad att lämna landet bara för att jag är en jude.

Men jag och min fru förssöker leva på de pengar vi fortfarande får och har...

och lever det liv vi fortfarande gjorde förut. Bara inte polisen kommer eller att Hitler hittar oss som sagt.

 

1933//25-08

Mitt liv är en enda farozon nu mera. Hitler har tagit över alla platserna i regeringen. och nästan alla i Regensburg har gått och blivit medlem inom nsdap. Hitler har dessutom skapat ett koncentrationsläger för alla kommunister och JUDAR!.

Jag måste verkligen tänka på hur jag använder mig av mitt talesätt och hur tycker gud verkligen är. Jag får dessutom inte kläm mig som en jude, då är jag så gott som tagen till lägret eller dödad direkt.

Jag måste nu mera tänker efter vilka dagar jag ska gå och handla samt när jag ska gå och jobba. Poliserna i Regensburg har ju gått med i nsdap och är därför ett hot mot mig.

Det är därför jag måste tänka vilka dagar jag ska gå och handla samt jobba. Ska jag jobba så måste de i nsdap ha något sorts möte för alla. Samma sak om jag vill gå och handla så vi kan överleva.

Men i värsta fal så måste jag nog bli en nazist och över tala henne in i det. vi kommer inte att överleva länge annars. Vi kommer inte kunna se om vi får barn som växer upp och lever ett lyckligt liv.

Jag och min fru måste försöka bli nazister om vi vill överleva och leva ut det liv vi har fått.

Jag hoppas vi möts igen - min vän dagboken.

25/5-1923

Ja du min nära vän dagboken. Det verkar som att jag har hittat dig efter de fyra åren som gått.

Tyvärr har jag inte kunnat skriva något för att min förra penna gick sönder på jobbet.

Pengar nu för tiden är väldigt dyrt pga hyperinflationen. Eftersom landet har blivt så fattigt av versailfreden, Tyskland fick betala skadestånd mot alla de länder som de hade gått till attack mot och fick en begränsad armestyrka. En dollar kostar runt 600 000 riksmark.

Pennan jag skriver med nu kostade tre mark. Jag är nästan fattig.

Min fru går bara hemma och hoppas på att hon kan hjläpa till med något. Såklart kan man inte få jobb längre för det kostar en till två dollar. Så min stackars fru vet inte var hon ska ta vägen.

Jobbet mitt har jag iallafal kvar. Lön får jag, fyra dollar. Min boss är nästan rik.

han tjänar runt 30 mark bara av att ta pengarna som allt folk kommer in och betalar med varje dag.

2 mark vill regeningen ha in för att de ska kunna få ihop med pengar till att återuppbtgga Tyskland.

Med två mark ska jag leva på en vecka. Mat blir det inte på bordet föräns mot veckans slut.

Men allt med pengarna kommer att ordna sig. för jag tror att inflationen kommer att försvinna snart.

27/05-1923

Idag har jag fått höra att Hitler har startat en statskupp i Munchen. Jag tackar min fru för det.

Jag har fått höra att han hatar judar väldigt mycket. Skulle jag ha träffat på honom skulle jag och han kanske orsakat ett bråk om då  han hade vetat att jag är jude.

Han har visst tagit över en ölkällare med stadens ledning som han visst försöker övertala. Han vill övertala dem till att komma med i hans statskupp och försöka återuppbygga Tyskland.

02/06-1924

Gud vad glad jag har blivit!

Hitler har visst blivit arresterad och har misslyckats med sin statskupp. Han kommer nu att ställas in för rätta mot brott mot staten.

Hitler hade visst ett gäng nazister som också kommer att stå inför rätta.

Så som jag har fått höra hade nazisterna ett parti kallat NSDAP. som hatade kommunister men eftersom att partiet nu står inför rätta kommer inga kommunister att behöva hata mer.

Tack för att du inte gått sönder under dessa fyra år och jag hoppas vi möts igen, min vän dagboken. 

Roland Lllienthal 25 år gammal

Vi lyckades, nästan i alla fall.

1934

3 augusti

President Hindenburg dog igår! Jag känner mig som en hemsk människa eftersom det får mig att le. Jag är inte glad över att en människa har dött utan över att det innebär att Hitler har all makt nu! Äntligen är det en vettig människa i makten och ingen annan som kan förstöra eller är i vägen för honom, nu kommer det garanterat bli underbart i Tyskland igen.

1935

I går på morgons promenad till jobbet hörde jag det förskräckligaste, Gabriel Göring stod och pratade med en man jag inte kände igen om hur mycket de avskydde Adolf. De sa så ohyggliga ord att jag knappt kunde begripa det, de lät så aggressiva och arga och jag förstod inte hur de ens vågade säga orden de uttalade. Men i och för sig så börjar jag jobba så tidigt att de måste ha trott att hela Regensburg sov. De sa att de ville se honom och hela hans nazistiska pack döda och de berättade vad de skulle göra mot honom om de hade chansen. Sa att han var sjuk i huvudet och att det var honom de borde spärra in i koncentrationsläger!

Jag blev helt chockad och stod bakom några buskar och lyssnade på dem. Vilka svin, hur kunde de tycka och tala så om han som räddat Tyskland och hjälpt oss upp på fötter, våran hjälte! Vilka vidriga judeälskande förrädare! Jag blev så arg att jag ville strypa dem, men jag tänkte att det var bättre att rapportera till Paul Wollman från Gestapo om deras brott så de skulle få ett riktigt straff. Jag trodde jag hade hört allt när plötsligt Gabriel berättade att han gömde en judisk kvinna och hennes barn i sin källare. Han berättade att hennes man hade blivit placerad i ett koncentrationsläger och att han gömde dem så att de inte skulle råka illa. Jag ville spy. Bodde han med dem nu också? Han var på deras sida!

När de hade gått sin väg gick jag raka vägen till Gestapo och rapporterade allt jag hört till Paul och sen fortsatte min dag som vanligt men jag kunde värkligen inte släppa tankarna på deras samtal. Jag kunde bara inte och kan fortfarande inte förstå dem. Vad är det de inte har förstått? Gabriel var en gammal vän till min man Gustaf och han hade alltid varit så klipsk och så rätt, och sen det här? Nej jag förstår inte!

15 september

Idag var jag på bio, jag gick själv men det spelade ingen roll, jag ville verkligen se filmen.  De spelade Hitlers nya film Triumph des Willens, jag var där två timmar innan filmen startade så jag fick hyfsat bra plats i kön.  Filmen var absolut värd väntan och pengarna, den var underbar och mäktig.

1937

23 januari

Nu får inte judar jobba som revisorer, tandläkare eller undervisa tyska barn längre, skönt tycker jag. Jag skulle aldrig ha gillat att mina barn blivit undervisade utav en sån ifall jag hade några. Judarna som blir av med sina jobb kan vi tyskar ta över igen, vi får tillbaka det som de en gång snott utav oss.

1939

1 september

Den tyska armen har angripit Polen och vi är återigen i krig, men den här gången ska vi göra rätt för oss och ta tillbaka det som varit vårt! Jag behöver inte vara orolig på samma sätt den här gången som jag var under det förra kriget eftersom jag har inget att förlora och för jag vet att Hitler kommer ta hand om oss tyskar bra!

1940

12 februari

Ett koncentrationsläger har byggts i Polen och nu har de första polska judarna sänts dit. Underbart, nu rensar vi upp där också! Snart slipper man de där smutsiga människorna för gott. Och det kommer aldrig bli elände igen. Gud har fört en ledare till oss som ska hjälpa till att rensa bort hans misstag, så känns det!

23 juni

Hitler har tagit revansch på Frankrike! Gud vad skönt att de får lida lite efter allt de har utsatt vårt land för. Jag är så stolt över att vara tysk nu, jag går runt med ett stort leende på läpparna hela dagarna och jag känner mig lycklig. Jag kommer för evigt alltid vara tacksam mot Adolf som har utplånat arbetslösheten, satt fart på ekonomin och gjort Tyskland stort och mäktigt igen! Allting går så bra i mitt liv just nu. Min egen ekonomi ökar och jag har över varje månad. Dessutom har jag träffat en man, han heter Rupert Hedling och arbetar med fastigheter. Det känns så otroligt rätt och jag är nästan helt säker på att han kommer be mig flytta in hos honom inom en snar framtid!

1941

Nu har jag bott ihop med Rupert i snart ett halvår, vi trivs bra ihop det känns till och med bättre än i mitt förra förhållande med Gustaf. Han var ju borta så mycket. Vi bor i ett fint hus som är stort och vackert och vi har en stor trädgård där jag kan plantera och ligga i solen. Vi har även skaffat oss några gemensamma vänner och har middagar ibland. Jag trivs verkligen bra, och det underbara med Rupert är att han även delar min uppfattning om det nuvarande Tyskland. Han håller med om att det som Hitler och arméerna gör är rätt och han hatar judarna lika mycket som jag gör. Jag är inte säker på att Gustaf hade tänkt likadant. Han var inte en sån som brydde sig riktigt, så han skulle nog inte ha haft någon särskild åsikt.

10 juni

I alla byar och städer som arméerna tar över i Ukraina skjuter de judarna och romerna. De samlar ihop alla de människorna, räknar dem och dödar dem. Ibland får de själva gräva sina egna massgravar och sen får de ställa sig vid dem och bli skjutna ner i dem. Det är rätt åt dem. Det var så jag kände mig efter det förra kriget, helt övergiven och rädd. Varför skulle bara jag och andra av den tyska befolkningen vara de enda att känna på den smärtan? Nu ger vi igen och judarna får känna på sin egen medicin, vad de själva har skapat.

1943

18 augusti

De bombade i Regensburg igår! De träffade borgmästarens kontor och det smällde riktigt högt! Det var mitt i natten och jag och Rupert slängde oss upp ur sängen och såg ut genom fönstret. Vi kunde se röken från långt håll och fattade vad som hade hänt. Vi sprang ner i skyddsrummet ifall de skulle bomba mer, men ingenting mer kom. Vi var rädda och satt och höll om varandra hela tiden. Det var ganska mysigt faktiskt. Och när vi satt där nere sa han plötsligt att han ville ha barn med mig. Det var lite udda men ändå en av de lyckligaste stunderna  mitt liv. Han ville ha barn och han ville att jag skulle bli deras mor.

1944

18 mars

Nu är jag höggravid, är i kanske sjunde månaden och är lycklig med min man. Men även denna lycka så har det blivit oroligt och eländigt i Tyskland. De bombar överallt i Tyskland och de bombade Berlin i dagsljus! Nu brinner Hamburg, tusentals människor har dött och jag börjar tvivla på att vi kommer vinna kriget trots allt.. jag är så orolig över till vilken värld mitt första barn kommer födas in i.

1945

16 april

Tyskland är helt förstört! De bombar oss och förstör, vi har inte gjort något annat än det rätta och de behandlar oss så här!? Varför är det alltid vi vackra tyskar som blir utsatta till slut... Judarna lyckades få andra länder på sin sida. Jag kan inte förstå det, de måste hata oss, varför just oss?  Berlin är bara ruiner och alla i hela Tyskland är rädda.

Jag, Rupert och våran dotter Louise har flyttat till en mer skyddad bostad som vi tror vi skulle få ha kvar ifall det slutar så dåligt som efter förra kriget. Vi lever väldigt begränsat och gör inte så mycket på dagarna. Vi är rädda men samtidigt är jag så lycklig.

Förmodligen är det väldigt många som ber.

13 februari 1939

Sedan förra gången jag skrev har jag jobbat lite till och från hos posten, men bara ibland när de behöver det. Jag kan inte säga att jag tjänar massor med pengar, men det är bättre än ingenting. Hitler har nu blivit totalt tokig. Han har bestlutat sig för att utrota hela judiska rasen i Europa. Min syster sa även att hennes judiska vänner i skolan ej får vara kvar. Gatorna här i Regensburg är under ständig bevakning av de nazistiska soldaterna. Tysklands flagga är inte längre gul, röd och svart utan nu har den ersatts med ett hakkors. Under åren som gått sedan jag senast skrev har inte mycket intressant hänt, Tyskland går mot värre tider och Hitler tar mer konstiga beslut för varje dag som går. Jag måste erkänna att jag är rätt rädd, faktiskt jätterädd. Bara det inte blir krig, brukar jag tänka då är jag glad. Jag vill verkligen inte gå ut i kriget igen. Men sedan frågar jag mig hur glad jag egentligen är just nu. Jag har ingenting att kämpa för, knappt ett jobb. Jag ber varje kväll innan jag somnar för en ljusare morgondag, men mina böner når inte fram tror jag. Förmodligen är det väldigt många som ber.

11 maj 1939

Idag ska jag och min syster försöka åka och besöka vår mormor och kusiner.

14 juni 1939

Jag har inte skrivit sen senast för mitt bläck tagit slut. Men förra veckan samlade jag ihop lite pengar från min förra lön och köpte nytt bläck. Mamma har blivit sjuk, hon har fått utslag över hela ryggen och armarna. En doktor var här igår, men de kunde inte hjälpa oss om vi inte ville betala mycket pengar. Och det kunde vi förstås inte. Han berättade att det förmodligen var någon sorts löss. Och han sa att om det ville sig riktigt illa kunde man dö. Min syster grät hela natten. Men jag hade inga krafter till att gråta. Jag satt bara och kollade rakt in i väggen tills solen gick upp och det var dags för mig att dela ut tidningar, eller tidningar och tidningar, det stod mest om Hitler. På ett positivt sätt som gjorde mig illamående.

1 september 1939

Tyskland har attackerat Polen, varför har inte mina böner fungerat?

22 maj 1940

Idag dog min mamma. Jag skulle i morse säga hejdå till henne innan jag begav mig ner på gatan för att försöka få tag i något att äta. Det luktade unket i rummet. Hennes ögon var stängda men munnen öppen. Utslagen hade spridit sig till ansiktet och hennes händer såg nästan uppätna ut av lössen. Jag sjönk ner på golvet bredvid henne och tårarna rann sakta ner för mina kinder. Jag gick aldrig ut och köpte något bröd. Jag tappade all ork och aptit den här dagen. Min syster försvann när hon såg mammas livlösa kropp, hon har inte kommit tillbaka än.

29 juni 1940

Fler länder har attackerats av Hitler. Jag väntar på den dagen jag ska bli kallad, att göra mitt lands plikt. Jobba för någon vars tankar och handlingar jag inte ens stödjer. Jag vill bara spy när jag tänker på det han utsätter folk för. Och att jag skulle gå ut i hans arme får mig att vilja gömma mig på vinden tills det här är över.

16 september 1940

De brittiska öarna har attackerats med Tyska bombplan, häromdagen blev London bombat. Lite mer än ett år har gått av kriget och jag är redan trött på det här. Kan det inte bara ta slut?

21 oktober 1940

Nu har jag fått brevet, en kallelse till armen. Jag vill gråta när jag tänker på det jag kommer få uppleva. Ett världskrig till. Och att lämna min syster ensam här i Regensburg, ioförsig kanske hon ska flytta till mormor. Men jag kommer sakna henne. Jag kommer till och med sakna vår ruttna lägenhet och känslan att vara sådär otroligt hungrig men pengarna räcker inte till mer mat för dagen. Allt här hemma är bättre än det där borta i kriget. Imorgon ger jag och de andra Regensburgs borna som blivit kallade iväg. Jag hoppas att vi hörs.

23 mars 1943

Jag har kommit hem nu. Kanske för gott eller kanske bara för ett tag. Jag har upplevt mycket där ute. De första åren var jag vid fronten, såg tusentals människors liv försvinna när jag klickade på knappen på mitt vapen. Till sist brydde man sig inte längre. Man bara sköt. Barn, vuxna, gamla, alla som var i vägen. När jag blundar hör jag ljuden av de skrikande barnen och ser framför mig hur de klänger i sin mors kjol. Jag skakar av rädsla då jag tänker att det faktiskt var jag som sköt, det var jag som fick barnen att lida. Från november 1941 till mars 1943 befann jag mig vid ett koncentrationsläger. Jag vågar knappt skriva ner vad jag faktiskt gjort mot oskyldiga judar. Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för de hemska saker jag ställt till med. Jag minns en liten pojke, han satt ensam i hörnet vid staketet och kom inte när vi ropade att det var uppställning. Det var min tur i raden att ta livet av de som inte lydde. Mer vågar jag inte berätta. Jag gråter nu. Jag både skäms och är arg över vad jag gjorde. Varför gjorde jag inget motstånd? Det kan ju inte ha varit så svårt? Jag kunde ha hjälpt flera att rymma. Jag kunde gjort något. Varför var jag så självisk?

30 april 1945

Han är död. Hitler är död. Äntligen är han död. Han är nu mera historia. Jag ler inte, jag skrattar inte, för det är något han tog ifrån mig. Mitt dåliga samvete är kvar och ligger som ett lock över mitt liv. Jag förtjänar ingenting. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för vad jag gjort.

Bara de starkaste överlever

Det är med hela mitt hjärta jag vill börja detta inlägg med orden "Kära Dagbok", men då skulle jag känna mig som en lögnare. Det här är inte den vackra dagboken som jag köpte för mina sista slantar hemma i underbara Regensburg. Det här är ett häfte med solkiga blad jag skriver i, och pennan jag håller i min hand innehåller inte bläck utan smutsigt kol. Jag ska trots allt vara glad, att jag har något att skriva på överhuvudtaget. 

För ungefär två månader sedan så kom polisen och hämtade oss. Kriminella som vi fick tydligen är fick får tydligen inte vara kvar i våra hem utan förtjänar att straffas. Jag, en kriminell? Jag blev mycket upprörd, hur kan man stampa in i någons hem bara sådär och påstå saker som inte stämmer? Han skrek åt mig och Margit om hur det är ett brott att inte arbeta eftersom man inte tjänar samhället. När jag tyst påpekade att "Men herrn, vi är ju arbetslösa..." gav han mig en rak höger så jag nästan ramlade omkull. Det gjorde ont, men inte lika ont som när jag kände Kaiser krama om min midja och snyfta i förskräckelse. Om jag skulle dö och du skulle läsa det här - förlåt, Kaiser. Förlåt för att jag och Margit var så själviska, som valde att föda dig till den här världen.

Tågresan till Breitenau var också hemsk. Margit fick inte åka i samma vagn som oss, och ända sen vi kom fram till lägret så har jag bara sett en skymt av henne, där hon gick och bar tvätt i kvinnornas avdelning. Hon var smutsig, iklädd randiga trasor och tårar rann nedför hennes kinder. Och jag hade aldrig tidigare tyckt att hon var så vacker. Åh, hur mycket jag än vill rädda henne så kan jag inte! Det tär på mig, maktlösheten. Jag är som en fluga i ett nät, där spindeln lurar och kan attackera närsomhelst. Och dem klibbiga trådarna snärjer om min kropp och gör det omöjligt att fly. Och rädslan finns alltid där - nästa gång spindeln attackerar, kommer den ta mig då? Jag bevittnade för några dagar sedan hur en av vakterna släpade med sig en ung man som gjorde motstånd bakom en av murarna. Han skrek högt, och jag kunde höra hur vakten svor. Sen, hördes bara några dova smällar. Grus som föll ner på marken. Skriken dog ut. Lamslagen rusade jag tillbaka innan någon fick syn på mig. 

Igår vaknade jag mitt i natten av att jag grät, för jag hade drömt en hemsk mardröm om hur vakterna skar bort min tunga. Kaiser vaknade också, och jag skämdes för att han såg min svaghet och sårbarhet(vi har fått lov att dela rum, välsigne oss). Mitt egna barn tvingades trösta mig, och det är en skam. Jag måste rycka upp mig, visa mig stark och möta verkligheten. För det här är Tyskland, och bara dem starkaste överlever.