Vem är Wolfgang Rein?

Äntligen tillbaks! Till familjens stolthet! I alla fall min stolthet. Min pub, Röda baronen och i lika fint skick som när jag lämnade den. Min syster har tagit bra hand om den, även ifall hon nästan hatar den mer än våran far. Jag antar att hon gjorde det för min skull.

Far hade många gånger kommit hem efter att han hade varigt på puben samma dag då han hade slitigt ut sin på sågverket, och det var inte ofta han var på bra humör efter det. Men både han och mamma dog långt innan kriget så vi behöver inte oroa oss över våran fulla pappa eller våran ledsna mamma längre. Jag borde nog inte säga till Gertrud att jag kollade ifall puben var intakt innan jag gick till henne, som sagt hon hatar puben. När Gertrud såg mitt ansikte för första gången på 4 år, så log hon bara smått och välkomnade mig hem. Hon var förstås mycket glad att se mig men det var något som inte var rätt. Hon berättade sitt problem för mig när jag frågade om det var något som var fel. Hon hade blivit hotad av en man som heter, Luther av Nittendorf. En man som jag är mycket bekant med. Min syster hade stulit ett äpple från ett utestånd och han såg henne göra det. Han säger att ifall hon inte ger han 500 marks så går han till polisen. Men min syster är inte mer tjuv än vad Luther är, hon stal frukten för att hon var hungrig och hon har inte mycket pengar. Hur ska hon betala 500 marks om hon inte ens kan köpa ett äpple, hur tänkte svinet? Jag lovade att hjälpa min syster allt för tidigt. Luther av Nittendorf är en mycket rik adelsman. Vem är jag, Wolfgang Rein? En man som överlevde kriget, inget annat. Det är inte mycket att skryta med, då vårt land förlorade kriget. Jag tror inte att polisen tror på mig, en fattig krigs veteran som säger att den rika adelsmannen Luther utpressar min syster på pengar. Jag måste först skaffa mig fokus, en plats i ljuset och mitten av staden innan folk ska tro på mig. Och svaret är ``Den Röda Baronen´´. Som bartender och ägare av puben så ska jag nog få karlarnas och fyllonas tillit. Men först så måste jag rusta puben, men jag har inte mycket pengar att göra det med. Jag har inte känt mig rik sen jag fick 3 marks ut av mamma när jag var 5 vårar, och det var år 1900. Nej, jag får gå hem och skriva min sista rader för idag och komma på en lösning imorgon. Jag är mycket glad över att jag hittade dig min dagbok längst in i bokhyllan som står på vinden i min systers hus. När jag hittade den så frågade jag min syster om jag kunde få den. Hon svarade att jag får den som en välkommen present. Jag kan nog mycket väl vänja mig vid att skriva mig själv till sömns som jag precis är på väg att göra nu. Sov gott.