Vem är jag? ja, det är svårt att säga. egentligen är jag bara en vanlig man, som har varit med om alla de saker som alla behövt uthärda under de mörka krigs åren.
Men jag kan börja med att presentera mig. Jag heter Felix Schminke. Jag är en 35 år gammal man i sina bästa år.
Eller det är väll nu jag antar att jag skulle haft mina bästa år, men då kriget har gjort det allra mesta i våran stad mörkt och dystert så kan jag tyvärr inte kalla dessa mina bästa år.
Jag är född och uppvuxen i Regensburg och även om jag under vissa perioder av mitt liv levt på annat håll så söker jag mig ändå alltid tillbaks hit.
Även jag fick en ärlig chans att strida för Tysklands heder i kriget. Om detta var något jag gjorde för att jag blev inkallad eller för att jag ville visa mig stark vet jag inte riktigt.
Men hur den än var så vet jag nu att krig inte är något som passar mig. Det tog bara några veckor i de blöta, stinkande skyttegravarna innan jag höll på att bryta ihop.
Kalla det tur eller otur, det är upp till dig att bestämma, men jag blev iallafall skjuten i axeln under ett anfall. Detta ledde till de lappade ihop mig och skickade mig hem.
Tack och lov så har inte skadan gjort någon större fysik inverkan då jag fortfarande kan jobba kvar nere i hamnen. Men alla de saker jag såg i kriget har lämnat mig skadad.
Jag får ofta svåra ångest attacker och har nästan alltid mardrömmar, jag ser framför mig de sargade kroppar som låg spridda över slagfälten. Jag hör skrik av smärta hos de som inte längre har någon chans att klara sig.
Men trotts detta så flyter livet på. Dagarna spenderar jag nere i hamnen där jag lastar timmer och andra nödvändigheter på de båtar som rör sig längs Donau.
Pengarna räcker till det viktigaste och då jag lever ensam så finns det inte mycket annat jag behöver lägga pengar på.
Några av mina kamrater nere i hamnen har pratat om att vi kommer få jobb i varvet nu när kriget är slut. Detta då det behövs fler man som kan reparera alla de skepp som blivit skadade under kriget.
Ja man kan ju hoppas att vi nu rör oss mot en framtid i frid då jag inte tror att världen skulle klara ett krig till som detta.
Nu gäller det bara att jobba vidare och ta varje dag som den kommer, vem vet jag kanske till och med hittar den kärlek som jag letat efter under alla dessa år. Men som sagt vem vet?
Nu finns det inte mycket mer jag kan säga. Vi hörs säkert snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar