Vem är Ida Schiller?

1919

Jaha, var ska man börja då?
Var ska man egentligen börja vandra när vägen redan är slut?

Bara att jag sitter här och skriver dagbok är något helt olikt mig som
person, vem är jag egentligen?
Jag lilla Ida som knappt tidigare förstod innebörden i att gå i skolan.
Vem har den här personen numera blivit?

Jag vet inte längre vem jag är.
Jag vet ingenting längre.
För mig finns aldrig några svar, bara obesvarade frågor som blir kvar
hängande i en mörk tät dimma av sorg och besvikelse.
Det enda jag vet är att något stort fattas, jag är inte hel längre och
vet inte om jag någonsin kommer att bli det igen.

Men visst, jag hade en gång i tiden ett annorlunda liv, då jag var en
vanlig flicka född och nu (till viss del) uppvuxen i Tysklands
huvudstad Berlin, med en pappa, mamma och en till viss del ganska
bråkig bror.

Men när kriget bröt ut ändrades allt.
Mamma lämnade pappa eftersom att han enligt henne stod på motsatta sid
i kriget.
Hon tyckte hans åsikter var hemska och nu såhär i efterhand börjar jag
att förstå henne.
Men då stod jag och min bror i mitten av en trasig bro, det var bara
att välja vilken sida vi ville hoppa över på. Det fanns ingen tvekan
om vilkens sida min bror skulle ta, han höll alltid med pappa.
Men jag däremot, blev typen som föll rakt ned i ingenting.
Jag kunde ju åtminstone följt med mamma till Amerika, för min egen skull.
Många har immigrerat dit.
Men just för mig fanns det inget alternativ i den stunden.
Jag vågar inte välja sida.

Men jag förstod mig aldrig på min far och varifrån allt hans hat kom ifrån.
Jag hade själv judiska vänner som inte det minsta var till någon besvär.

Men han och min bror var fasta vid sina åsikter och gick genast ut i
kriget som soldater för att kämpa för (de rena) Tyskarnas land.

Så det är ingen direkt slump att jag sitter här i den stora, tomma,
dammiga huset alldeles för mig själv och håller hårt i det lilla som
jag har kvar.

Den här dagboken får bli min hjälte.
Men inte borde jag då säga ”i nöden” för den tiden är egentligen redan över.
Men aldrig kan man vara riktigt säker längre efter allt som hänt oss i
detta bedrövliga land fylld av hat och sorg.

Den här dagboken får bli en räddning för mig själv, från mig själv men
också en räddning från alla dem otäcka mardrömmar som håller mig vaken
om nätterna.

Mardrömmar om hemskheter som en kvinna i nutida Amerika aldrig ens
skulle våga fantisera om.
Nej för hon vet ingenting, hon har ingen aning om vad hennes pappa
gjort mot min.

Det här kriget har gjort mig galen, ända sen min bror och far dog har
jag varit osäker på vilken sida jag står, på vem jag är.

För mig, för oss som har blivit kvarlämnade här efter kriget handlar
inte dagarna längre om att försöka överleva skräcken just för stunden
eller hitta ett sätt att fly ifrån den.
Nej, dom tiderna är förbi nu.
Nu har vardagar istället byts ut till hopplöst tomma rader i en
evighets bok utan slut.

Men jo, tack mamma jag överlever här, i den döda kvarglömda staden
Regensburg, staden där hoppet aldrig passerat. Men staden som klarade
sig hyfsat ändå till skillnad från resten av Tyskland.

Jag överlever på min talang som jag föddes för att utveckla och med
hjälp av min gitarr går den delen ändå framåt.
Jag får tillräckligt med slantar för dagen, inte så att det blir över, men ändå.

Det hade kanske inte varit en så fruktansvärd hemsk situation om det
inte var så tyst jämt och överallt.
Jag har ingen direkt att prata med och att jag har ärvt pappas gamla
barndoms hus gör inte saken bättre.
Folket i  Regensburg undviker helst en person som mig.
Dotter och syster till två nazister man vill inte veta av sådana
mänskor det spelar ingen roll vad jag säger. Jag kommer alltid att
vara dotter och syster till två nazister.

Var ska jag börja springa ifrån när starten aldrig byggdes?