Vem är Agnes Speer?

Kära dagbok!
Jag sitter med dig i mina händer och tittar på dig. Jag vet inte varifrån du kom. Du kom i ett paket. Du var inbunden i silkeslent omslagspapper av finaste kvalité. Ack, jag först trodde att budet hade kommit fel, vem hade skickat en sådan dyrbar gåva till en enkel och fattig flicka som jag. Blott 13 år och redan utan föräldrar. Ty de föll offer i krigets bomber och granater. O ack, jag icke tålas tänka på min moders och faders sorgesamma öde utan att tårar regna på mina rosiga kinder. Än mer jag känner sorg när jag ser på min käre broder som ifråntogs sina föräldrar vid bara två års ålder.

Åter till din historia. Men trots att budet icke torde ha sänts till sin äkta ägare kunde inte mitt nyfikna sinne undvika att öppna dina guldskimrande sidor. Det var inte förrän vid det allenastundande ögonblicket jag förstod att du voro mig tillsänd av synnerligen speciella skäl. På första bladet stod det skrivet med kolsvart bläck "Agnes bitte nutzen sie dieses geschenk, schreiben sie ihre gedanken ("Snälla Agnes använd denna gåva för att skriva ner dina tankar och funderingar"). Således var meddelandet undertecknat av någon som har kallat sig min vän. Men ack ty jag icke minnas att jag någonsin, inte heller innan skottet i Sarajevo, haft någon sådan. En vän - ein freund. 

Men nu ska jag ta tillbaka dig till nutiden. Lyssna, hör du tåget som tuffar? Hör du min brors tunga andetag trots att han är så liten och bräcklig? Nej, du är ju trots allt bara en dagbok. Vi är på väg tillbaka till vårt hemland, vårt Heimat. Vi lämnar åren i Sverige bakom oss och blickar framåt - jag och min bror, Herman. Men dock har ödet inte lett oss tillbaka till München, staden Gud lät oss födas i. Gud min gud, ge mig styrka och mod nu när vi är på väg till vårt nya Heimat, Regensburg.

I staden som vi kommer anlända till om några få timmar rinner Donau. Vår farbror, Jürgen, lever i en enkel boning högst upp i en fastighet alldeles intill floden. Han gick efter många omständigheter med på att jag och min broder skulle få leva i hans närhet. Emellertid hade han först inte tid eller råd, för en författare av enkel börd och simpel rang är det inte lätt att ta hand om två barn. Men på grund av hans överdrivna förmåga att känna skuld kunde han icke låta oss försvinna ur hans åsyn när han hörde vad vi hade varit med om. Dock var han tydlig med att vi icke skulle göra för mycket väsen av oss eftersom han behövde lugn och ro för sitt skrivande.

Denna sista stund med dig går nu mot sitt slut. Tåget har rullat in på perrongen och det är dags för mig att väcka min broder. Tack för att du har lyssnat. Du kanske kommer att bli den första jag någonsin kan kalla mein Freund, min vän.