Att skriva är inte min starka sida, speciellt inte om mig själv. Har alltid haft fullt upp med fåren vilket har lett till att dagboksskrivande har blivit åsidosatt.
Har inte haft så mycket att skriva om heller, att skriva om kärleken för mina får blir tråkigt i längden.
Hur som helst så heter jag Heinrich Hesse och har till min egen förvåning överlevt i över 40 eländiga år. Jag har bott i Regensburg så länge jag kan minnas även om krigstiderna tvingade mig bort en kort tid så har jag alltid återvänt. Inte för att jag hade någon annanstans att ta vägen efter att Madelene valde att lämna denna värld.
Hon var den första och enda människan jag har och kommer att lita på. Min familj bör inte nämnas efter deras plötsliga flytt till främmande land, allt jag fick var ett brev med snirkliga bokstäver där min mor nämnde att Regensburg inte längre passade sig. Inte för att det var någon större förlust.
Jag är bosatt på en liten bondgård som jag tack vare mina får kan behålla, den lilla summan som inte går till min egen överlevnad spenderar jag på målardukar, penslar och andra måleriredskap. Jag har sedan barnsben haft en känsla av att min konst ska slå igenom men har dessvärre blivit tvungen att satsa på sådant som min far sa var ”ett riktigt jobb”.
Min enda vän, Eric Heyne säger att jag måste ta mig samman. Få ordning på mitt liv, ”vi har ju ändå bara ett”. Personligen har jag inget intresse i att ta itu med mig själv. Så jag frågar mig själv varför jag anstränger mig att skriva denna dagbok? Någon gång måste vara den första.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar