Kära Lieses Dagbok. Nu är det för tillfället inte Liese som skriver, utan hennes broder. Jag heter alltså Eberhard Riefenstalh och har stridit i kriget. Jag har upplevt saker som ingen borde behöva uppleva. Bilder som kommer tillbaka under nätterna. Skuldkänslor som säger att det borde varit jag istället för mina stridande. Samtidigt som jag är oerhört tacksam över att få vara vid liv, över att få träffa min underbara syster igen. Men vore det inte för min syster hade det lika gärna kunnat vara jag. Efter krigets slut var jag riktigt skadad och det tog år innan jag återhämtat mig. Jag visste inte om jag skulle överleva så jag valde att heller inte höra av mig till min familj. De måste ha trott att jag var död ändå och det hade bara gjort situationen ännu mer komplicerad om jag hade hört av mig och sagt att jag kanske dör dagen efter. Men jag ångrar grovt att jag inte gjorde det, nu när mor min har gått bort. Jag skulle så gärna vilja få henne åter i livet just för att berätta för henne hur mycket jag älskar henne och att allt kommer bli bra. Att jag och Liese ska hålla ihop, vad som än händer.
Syster min säger heller inte så mycket. Hon pratar inte om vad hon upplevt under tiden som jag varit borta, även fast jag är runtomkring henne alla timmar på dygnet. Hon pratar heller inte med Abelard utan jag tror att det är du som bär på alla hennes tankar och hemligheter. Jag vill så gärna byta plats med dig för en dag. För att hjälpa henne att må bättre och göra hennes dag lättare. Det har inte varit en dans på rosor att vara jude den senaste tiden. Men åtminstone börjar Tyskland att återhämta sig igen. Ekonomin börjar stadgas och vi får mer och mer stöd. Pengar är inte längre det största problemet. Men det är ändå framtiden jag oroar mig över mest. Det hörs mer och mer från en man kallad Hitler. Enligt mig, en oundvikligen knäpp man. Jag förstår mig inte på hans udda sätt att tänka och är absolut ingen jag tänker förlita mig på.
19 november 1925
Nu är jag tillbaka igen. Sist någon rörde vid dig var det ju broder min som klargjorde sina tankar. Dock har jag lovat att inte kika på vad han skrivit, vilket är förståeligt. Även om antydningarna av hans kulspets syns även på denna sida och skriker efter att få undersökas.
Oro, det är ett ord som väldigt bra speglar mina tankar kring framtiden. Vad kommer att hända? NSDAP har åter blivit tillåtet. Hur kan man tillåta Nazistpartier? Vem tillåter det? Vem fattar dessa beslut? Skall inte politiker se till befolkningens bästa? För då undrar jag; vem mår bra av detta? Jag förstår mig inte på Hitler, en man utan gränser skulle jag säga. Som är kapabel till mycket. Se bara tillbaka på kuppförsöket i ölkällaren.
Broder min har också berättat sin historia nu. Från att kriget slutade till han kom hit till mig, där han än idag bor. Vi håller ihop. Men han vill inte prata om självaste kriget. Det är någt han håller för själv, även fast jag tror att det vore bra om han fick prata ut om det som hänt. Jag vaknar vissa nätter utav att han skriker i sömnen. Jag antar att han fortfarande har mardrömmar. Stackars broder min. Vad har han gjort för att förtjäna detta?
5 juli 1930
Något jag är väl bekant med, ekonomisk kris. Det har inträffat igen efter börskraschen i USA. Arbetslösheten är stor och en av de som fick gå var min man. Ingen av oss har nu någon inkomst men vi lär klara oss ett tag till. Vi har sparat utifall något sådant här skulle ske, tur som är.
Dock är framtiden osäker. Precis som befolkningens känslor för ledarna. Nazistpartiet bara växer och blir mer efterfrågat. Känslokalla människor som står på nazisternas sida. Empati är okänt för dessa människor vilket gör mig upprörd och besviken. Jag hade större förhoppningar på människan. Hur kan man hoppas på någon som redan från första början väljer att utesluta en stor del av befolkningen och skylla på oss. Vad har vi gjort?
27 februari 1933
Riksdagshuset i Berlin står i lågor, vad är det egentligen som händer med Tyskland? Jag försöker isolera mig, i min lägenhet med fördragna gardiner och bara sitta, sitta och vänta. Jag väntar på att jag ska vakna upp från denna mardröm för det kan inte vara sant. Det har gått alldeles för långt nu och ingen gör något för att stoppa det. Inte ens jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar