Frågan är vem som vinner och vem som försvinner

 

16 april 1938

Jag kan inte bestämma mig för om tiden har gått snabbt eller långsamt sen jag sist skrev, för hela fem år sedan. Trots att jag var 25 år då så kunde jag inte se mig själv som en vuxen kvinna, men det gör jag nu. Bara ett år efter min senaste dagboksanteckning träffade jag min man Walter, och ett år efter det flyttade jag in i hans lägenhet. Jag älskar honom väldigt mycket, att bara en person kan få mig att glömma allt det hemska som sker runt om mig. Det där som jag inte vill tänka på, men som absolut inte går att blunda för.

Adolf Hitler kom till makten år 1933 och det känns inte som att en enda sak är densamma. Det värsta är de fruktansvärda lagarna som införts. Lagar som förtrycker folk så hårt att jag undrar hur vi kan ha hamnat här, hur Tyskland kan ha hamnat här. Hur kan ens ordet ”tvångsabort” existera? Numera finns det i alla fall en lag som tillåter tvångsaborter och det finns lagar som ser till att du blir arresterad om någon anser att ditt beteende är misstänkt. En lag säger att endast de med ”tyskt blod” kan vara riksmedborgare. Alla barn och ungdomar måste vara medlemmar i de nazistiska ungdomsförbunden där de bland annat förbereds för framtida krig. De förbereder barnför detta. Jag vill inte ens tro vad jag skrivit, men det är så det är och jag kan absolut inte uttrycka mina åsikter någon annanstans i denna dagbok, om jag ens kan det. Jag är så rädd att den blir hittad av någon, vem som helst kan ange mig, och då är det slut.

Förra året fick inte judar längre undervisa tyskar och de får heller inte jobba som till exempel tandläkare. Överallt byggs nya koncentrationsläger och allt blir värre och värre. Jag förstår inte vad Hitler tror att han kommer åstadkomma med att göra detta mot judar. Jag lider med dem. Walter sa osäkert en gång att ”Hitler nog vet vad han gör, han måste ha en tanke bakom allt”, men det var just efter vi ätit middag hos hans fortfarande politiskt aktiva mamma som inte alls har några problem att uttrycka sina nazistiska åsikter. Jag står inte ut med kvinnan.

Det senaste i raden av händelser är Österrikes anslutning till Tyskland. Nu växer Tysklands yta och jag tvekar inte en sekund på att även Hitlers makt kommer växa.

23 mars 1939

Jag gillar och skriva, det har jag alltid gjort, det var ju därför jag började skriva dagbok. Jag ville skriva ner de saker som händer i mitt liv, men numera mår jag bara sämre och sämre av att krafsa ner anteckningar. För mitt liv ser helt enkelt sämre ut.
Hitler fortsätter ta över områden och folk ser honom som en hjälte. Folk som Walters föräldrar hyllar honom och visst blir jag arg, men framför allt förstår jag inte. Jag förstår inte hur folk inte kan se vad det är som händer, vad som kommer att hända.

Jag har alltid brytt mig om människor och deras känslor. Jag vill alltid att andra ska ha det bra, och när jag ser människor förtryckas på det sätt som de gör så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Synagogor har totalförstörts, judiska barn får inte gå i tyska skolor, tusentals judar har skickats till koncentrationsläger på grund av ingenting och de trakasseras och förödmjukas offentlig och människor runt omkring dem hjälper inte. De vågar inte, för att de vet att dem själva kommer drabbas. Nu har det gått så långt att dessa syner av plågade judar är en del av vår vardag, så människor reagerar knappt.

Jag undrar själv varför jag fortsätter skriva dagbok till och med när jag själv är medveten om att det får mig att må dåligt. Det ända svar jag kommit fram till är för att bearbeta det hemska. Inse att det faktiskt händer.

1 september 1939

Efter att den nu upprustade tyska armén har angripit Polen är kriget ett faktum. Tyskland är i krig. Samtidigt som halva mig förstod att vi skulle sluta här så fanns ju ändå alltid den andra halvan som hoppats. Vad kommer hända?

12 juni 1940

Dagarna efter kriget brutit ut så firades det. Det firades. Till och med på bageriet där jag jobbar firades det. Mannen som äger bageriet, Axel Braun, gav rabatt till dem han tyckte förtjänade det och alla skrattade och var på extra gott humör. Jag log med dem.

Jag tror inte att Hitler tänker sluta. Han tänker inte stanna upp förrän hela världen är hans. Han tar för sig, land efter land. Länder skapar pakter och det känns som att det handlar om att vinna eller försvinna. Frågan är vem som vinner och vem som försvinner.

30 oktober 1941

Jag får nästan dåligt samvete när jag tänker på det mitt i denna katastrof, att jag tänker på mig själv. Men tanken finns alltid där. Jag skulle så gärna vilja ha ett barn, jag och Walter har varit ensamma så länge. Men jag kan inte låta ett barn växa upp i det här. Jag vill inte att mitt barn växer upp i ett Tyskland som ser ut på det här sättet.

Det är så många som avrättas, skadas och bomber som faller. Jag vill aldrig att någon ska få vara med om det som jag är med om.

21 maj 1942

Det är obegripligt hur många koncentrationsläger som nu öppnats, och jag tror inte det är färdigt än.
Jag mår inte bra. Den där andra halvan av mig som var fylld med hopp är lika mörk som natten nu. Jag kan inte se något positivt i mitt liv. Jag vill ha ett lugnt och fridfullt liv på landet med en gammal Walter och våra barnbarn som springer på gräset. Det känns så långt borta, det är något jag aldrig kommer få. Och det fyller mig bara med ett tomt, kallt och sorgfyllt mörker.

24 december 1942

Jaha, är det julafton idag. Firas det fortfarande? Julen är en glad högtid, men vem kan vara glad när världen förstörs av bomber och människor dör.

17 augusti 1944

Jag har inte kunnat göra något. På ett år har jag knappt gått ut. Min bror har varit här och hjälpt mig, lagat mat, kanske städat lite.

Idag är ett år sedan jag förlorade min man i bombningen av Messerschmidt fabriken.

Först ville jag knappt leva. Sen insåg jag att jag var gravid. Idag sitter jag med min fina Irma i knät, och jag behöver henne som hon behöver mig. Hon påminner så mycket om honom.

Hela Tyskland har bombats. Alltid någonstans brinner det. Tyskland klarar det snart inte mer, och det ryktas faktiskt om att Hitler är död. När jag hörde kände jag lättnad, det måste vara över nu.

5 juni 1945

Kanske håller striderna fortfarande på, men jag tror faktiskt att det snart är slut. Efter 6 år tror jag att det faktiskt kan vara över. Det måste det vara.
Jag är trött. Det känns som att jag inte sovit på år. Kriget kommer alltid finnas kvar, som ärr. Tomhålet efter dem jag har förlorat kommer finnas kvar. Inget kommer någonsin att glömmas.

27 december 1945

Jag ska bygga upp ett normalt liv igen. Jag tror på en ny start. Jag ska byta jobb och jag ska göra saker jag gjorde förr. Men jag ska sluta hålla dagbok. Att skriva ner mina tankar var grundidén med det, och det har jag gjort. Jag har använt dagboken som en vän som lyssnar på allt jag säger, de saker som ingen annan någonsin får höra. Men om börja om på nytt är vad jag bestämt mig för så innebär det att sluta skriva i denna dagbok. Den innehåller för mycket, den innehåller allt det mörka. Den innehåller för mycket sorg.

Men den innehåller också ett liv. Från ett barns presentation om sig själv till en vuxen kvinnas tankar om orättvisan i världen.
Denna dagbok har varit en vän, men det här är sista gången jag skriver. Tack så mycket för att jag alltid kunnat delge mina tankar. Tack för att du alltid lyssnat.