Kära dagbok, jag vet att jag inte skrivit i dig på ett bra tag. Det gör mig missmodig, men tro mig – efter allt som har hänt under den senaste tiden så skulle du inte klandra mig.
Det var under samma dag som Hitler blev rikskansler som vi förlorade affären. Det kanske var lika bra, vi hade ändå inga kunder. Jag antar att dem flesta har mer att tänka på än att laga skor i tider som dessa. Det var hårt och jag och Margit grälade mycket. Hon var mycket orolig över framtiden och över att vi kanske skulle bestraffas på grund av vår religion. En man ska alltid stå sin fru trogen och det gör jag än idag, men vårt förhållande hängde på en skör tråd. Den enda ljusglimten i mitt liv var(och är)min underbara son Kaiser. När jag kom hem efter att ha städat stadens gator för en mindre penning utan att ha ätit en matbit på hela dagen, räckte det med att han log åt att jag var hemma. Då verkade allting annat obetydligt.
Kaiser är sju år nu. Jag tycker att han är mycket lik mig, men Adalie hävdar att man knappt kan se att vi är släkt. Han verkar lycklig och välmående, tack och lov. Jag försöker att inte visa honom vad som egentligen händer ute i vårt land, för jag vill att han ska ha en bra barndom. Allt jag begär är tryggheten i ett hem(vi bor i Adelies källare). Är jag en hycklare, som ljuger så för min son? Kanske. Jag ska berätta för honom när han blir äldre. Just nu handlar allt om att få ihop mat för att överleva och att ligga lågt eftersom nazisterna styr och ställer. Och dessutom, om jag skulle berätta för Kaiser om att nazisterna är ute efter oss judar, så skulle han undra varför. Och jag skulle inte kunna förklara. Vad har vi gjort dem egentligen? Varför har vi blivit en stor syndabock? Jag vågar inte ens uttrycka mitt hat mot dem längre. Jag kan bara sitta tyst och se på och hoppas på att min familj inte blir utsatt. För utan dem vill jag inte leva. Familjen är mitt allt. Men jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar