24/4 1924
Allt blir bara bättre och bättre och jag börjar få pengar i plånboken igen. Jag håller mig inte särskilt uppdaterad men jag har hört av folk på krogen att USA ger bidrag till oss för att hjälpa Tyskland att komma tillbaka på fötter igen. Tydligen har de insett att vi blev felbehandlade och nu tycker nu synd om oss. På ett sätt är det bra, jag kan röra mig mer fritt nu, gå till puben när jag vill. Men jag gillar inte när folk ser ner på mig, som om jag inte kan klara mig själv.
Folket på gatorna har också blivit lugnare med en större ekonomisk trygghet och ett hopp om att det ska bli bättre. De är inte lika politiskt intresserade längre och inte heller lika mån om bättre levnadsvillkor, för det har dem fått. Självklart finns det folk engagerade i politiken kvar men sedan den där Hitler åkte i fängelse på grund av kuppförsöket i ölkällaren så har nazisterna hållit sig ganska tysta. Ibland kan tystnaden nästan vara skrämmande, förr gick det inte en natt utan att man vaknade om nätterna av demonstrationer eller bråk. Så här lugnt har det aldrig varit, men jag antar att folk är rädda för att hamna i samma situation igen och rädda för att deras Gud ska ta ifrån dem det de fått. Jag däremot har knappt förändrats efter kriget. Det enda som gör livet dugligt är pubkvällarna, vilka blir allt oftare nu när pengarna har fått tillbaka sitt värde igen. Jag var faktiskt nära att förlora mitt jobb idag. Chefen kom på mig med att vara påverkad och jag antar att han har blivit less på mig, men han vet att jag är bäst i staden som lokförare. Dessutom är det inte så många som är bildade och skulle klara jobbet.
När jag sitter ensam i förar kupén av loken så brukar jag tänka på hur meningslöst livet egentligen är. Det är bara en enda stor pina, och de små nöjena i livet kan aldrig väga upp till allt lidande vi får utstå. Det är många som är rädda att se sanningen med livet och intalar sig att snart kommer det ta slut och en tid av lycka kommer att komma. Men det är meningslöst, det finns inget gott i livet utan vi lever i en tillvaro på en skala av mindre ont och genom ont.
12/9 1929
Jag står inte ut, än en gång har vi fått en ekonomisk kris. Det är kaos på gatorna och alla är ursinniga för Tyskland fallit tillbaka till det tillståndet vi för några år sedan tog oss ur, och de måste ta konsekvenserna. De kommer behöva leva på brödmulor och återanvända kläder, och inte ha råd med några nöjen att ta tillflykt till. USA hamnade i en bushkrasch och kunde inte längre bidra med pengar till Tyskland, men på ett sätt tycker jag det är bra. Vi är inte längre beroende av någon.
Det här kommer inte bli ett bra år för min del. Det har redan börjat dåligt, likadant som resten av åren men de har inte varit någon lycka. Men på toppen av moset kommer jag att falla in i samma mönster som jag levde efter för några år sedan. I sådana här stunder önskar jag verkligen att min bror var här, han brukade alltid muntra upp mig när jag var nere.
5/6 1930
Även om pengarnas värde bara går ner och ner för varje dag så har situationen faktiskt börjat bli bättre, i alla fall för mig. Det började för några månader sedan då jag var på puben, inte för att jag hade råd med någonting utan för att kunna uppleva den där underbara känslan att svepa whiskey efter whiskey och sedan knappt kunna gå hem för att man är så yr. Det var en man där inne på andra sidan rummet jag kände igen men jag kunde inte komma på vem det var. Jag är inte direkt någon social varelse så det skulle aldrig falla mig in att gå fram till honom och säga något utan jag bara betraktade honom på avstånd. När kvällen började övergå till natt kom han fram till mig och frågade om jag var Walters bror. Jag muttrade ja och nickade. Han satte sig bredvid mig och vi hade ett samtal, även om han stod för största delen av det. Herman som han hette var väldigt ensam precis som jag och det var nog det som drog oss samman. Hans föräldrar hade precis dött i lunginflammation – det är svårt att hålla bra hygien i sådana här förhållanden och alla råttor sprider hemska sjukdomar – och alla hans nära vänner hade dött i kriget. Han var nästan lika miserabel som jag och på nått sätt trivdes jag i hans sällskap. Det blev en rutin att vi satt på puben och pratade – jag mer deltagande nu – och nu kan jag kalla honom min vän. Jag förstår inte hur han står ut med mig men jag antar att han behövde lite sällskap i all ensamhet, och jag var en enda lika desperat som han.
30/1 1932
Folk har börjat bli mer desperata nu och mer politiskt intresserade än någonsin. Ständigt är det något som händer, antingen är det stora parader eller bara vanliga gatubråk men det är aldrig tyst. Varken jag eller Herman står på någon sida eller håller oss uppdaterade i vad som händer, men det är svårt att undkomma att det national-socialistiska partiet växer sig starkare för varje dag som går. Det är nästan läskigt hur hängivna deras anhängare är, de skulle kunna göra vad som helst för att Hitler ska bli makthavaren i Tyskland. Och man ska aldrig underkasta sig så mycket att man går under någon annans vilja mer än sin egen, det är något Herman har sagt och det har blivit som ett slags motto för mig, särskilt i dessa tider. Det är därför jag har valt att inte kämpa för det jag tror på i politiken och för att jag faktiskt inte bryr mig.
2/3 1933
Hitler har blivit vald till rikskansler och mycket håller på att förändras. Nu när han har makten har han ändrat på många lagar så att han ska kunna handla som han vill. Till exempel ska många tvingas bli könsstympade för att inte föra vidare sjukdomar och för att Hitler ska skapa sin idealras, och en av dem är Herman. Han säger att han inte bryr sig men vem kan han lura? Ett finger kanske inte skulle göra så mycket men det han ska få utstå är förnedrande. Jag tror inte han planerar att skaffa barn eller så men han blir vanärad.
Man kan inte röra sig fritt på gatorna längre, inte ha sina egna åsikter, och absolut inte uttrycka dem till någon. Hela tiden är det folk som tjuvlyssnar på allt man säger i hopp om att hitta något som kan anmälas. Allt detta för att dem är rädda att själva bli upptäckta. Jag har till och med sett folk anmäla sina egna syskon, jag skulle göra vad som helst för min att få min bror tillbaka men istället är det folk som dödar sina egna. Jag förstår mig inte på människorna i Regensburg nu.
14/4 1933
Idag hamnade jag i en farlig situation. Jag hade precis slutat mitt skift som lokförare och var på väg hem när två soldater ur SA kom fram till mig. De tog mig under armarna och drog mig bort från torget. Jag gjorde allt jag kunde för att komma loss men de tryckte mig mot en husvägg och slog mitt huvud i den tills jag knappt kunde stå upp själv och än mindre göra motstånd. Även om jag inte vill erkänna det så bultade mitt hjärta hårt vid det laget, SA var inga man lekte med. Jag hade sett vad de gjort mot människor som sagt något kritiskt mot nazister och det var saker jag helst ville slippa. De sa: är det sant att du inte har en upplaga av ”Mein Kampf”? Självklart hade jag köpt en av de usla böckerna och lagt ner en mindre förmögenhet på bara för att den var som en bibel för nazister, och det nästan höll på att bli lag på att man måste ha den i sin bokhylla. Jag slår vad om att det var min häxa till granne Mrs. Engler som kom hem till mig häromdagen. Hon sade att hon kunde städa i mitt hus några dagar i veckan om jag betalade henne. Tror den kärringen verkligen att jag har råd med det? Egentligen ville hon säkert bara hitta en anledning att kunna skvallra på mig. Hon har aldrig gillat mig vilket är förståeligt men hon vill få ett gott ord för sig så att ingen ska kunna göra densamma mot henne. Men ett sådant nöje ska hon inte få, i alla fall inte från mig. På något mirakulöst sätt klarade jag mig helskinnad därifrån förutom från slaget i huvudet och ett extra i magen efter att soldaterna fått reda på att jag alltid bar min kopia med mig i ryggsäcken där jag också har pluntan.
Alla dessa nya regler har gjort Tyskland till ett ännu värre land att leva i än förut, och jag tror att många som röstade på NSDAP nu ångrar sig. Hitler har bara gjort livet svårare för oss och hans motiv är helt meningslösa. Jag tycker nästan synd om alla de judar som tvingas fly landet och tycka synd om någon är något jag nästan aldrig gör. Det enda jag och Herman kan göra i det här läget är att vänta och se vad som händer och hoppas på det bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar