Med tiden förändras allt, återigen.

1924-1926

Den värsta faran verkar vara över nu. Mitt Tyskland befinner sig inte i absolut kris längre. USA och några andra länder har valt att låna ut pengar till Tyskland och skadeståndet från första världskriget har sänkts. Jag undrar vad som skulle ha hänt om skadeståndet inte skulle ha sänkts, jag kanske skulle legat på gatan någonstans i Regensburg vid det här laget. Som tur vad gör jag inte det nu, vilket vi alla tyskar kan tacka USA för. Jag trodde att mitt yrke som snickare skulle ge en stadig inkomst då många i staden behöver renovera sina hus eller lägenheter men jag kunde nog inte haft mer fel. Alla i staden gick in i överlevnadsläge och ingen hade råd med mina tjänster. Det räckte inte heller med att sänka mina krav på kostnaderna för mitt arbete, om folk var i absolut nöd av att renovera eller något i den stilen gjorde man det själv. Men som jag har nämnt tidigare har vi lyckats ta oss ur denna ekonomiska kris genom lån från USA och sänkt skadestånd för första världskriget. Tack gud för det.

Jag har det bra nu, fast det är inte bara "jag" längre utan nu är det "vi". Jag träffade faktiskt Monica under Hitlers tal i Regensburg. Vi hade mött varandras blickar i publiken och jag hade känt igen henne men visste inte riktigt varifrån. Några dagar senare när jag gick förbi bageriet såg jag Monica där inne bakom kassan. Det var något speciellt med henne, hon hade stora vackra ögon som fångade än direkt. Jag kunde inte hindra mig själv från att gå in och prata med henne, vilket visar sig nu i efterhand att ha varit ett bra initiativ från min sida. Vi började sakta men säkert att börja träffas när hon inte jobbade. Det var verkligen härligt att få träffa henne. Vi hade som regel att vi varje fredag skulle gå på ett café är där prata med varandra om saker som har hänt. Hade inte haft någon på ett tag och det kändes verkligen bra att äntligen få ha någon att prata med. Hon fyllde det där tomrummet som mina föräldrar lämnade efter sig. Så efter kanske sju veckor senare på caféet erkände jag mina känslor för henne och hon hade då tyst skrattat lite och tagit sina händer i mina och förklarat att hon kände på samma sätt inför mig. Vi bor nu i min lägenhet som jag har lyckats rusta upp. Tillsammans får vi ihop en stadig ekonomi och det går absolut ingen nöd på oss. Ser faktiskt ljust på framtiden nu och blickar gärna framåt med Monica vid min sida.

Inom politiken har det hänt mycket, Hitler och hans närmaste män lyckades få sig själva arresterade då de hade tagit över en ölkällare och hävdat att hela området var omringat av beväpnade SA trupper. Hitler hade dessutom avlossat ett skott i symbolik för "den nazistiska revolutionen". Mannen är verkligen galen, vem tar över en ölkällare och skriker om en nazistisk revolution? En patetisk aktion enligt mig. Iallafall, han arresterades alltså och dömdes till fängelse i fem år men lyckades tala sig till sin frihet efter bara nio månader. Jag måste erkänna att han är en mycket skicklig talare.

1927

Det har varit en lugn period nu. Politiken har inte en lika stor plats i vardagen längre. Folk pratar inte hela tiden om Hitler eller om kommunisterna och om vad som är rätt och vad som är fel samt vad man ska skylla allting på. Det är tur det, folk orkar inte tänka på sådant hela tiden. Man måste få ha en fritid och bara kunna leva utan att oroa sig så mycket om framtiden och vad som händer runtomkring. Att bara leva är en väldigt viktig sak att få göra, om folk går runt och ska vara oroliga hela tiden drivs man nästan till vansinne.

Fast politiken har absolut inte stannat av. Personer i överklassen verkar fortfarande vara engagerade inom ämnet, iallafall paret von Duben som just nu hyr mina tjänster som snickare. Jag hörde när de småpratade om en bok som Hitler nu har gett ut som ska gå under namnet "Mein Kampf". De diskuterade den sofistikerat med ett annat par över en fika. Det var faktiskt mycket intressant att lyssna på. Paret von Duben presenterade boken som spännande, politiskt korrekt och övertygande. Det andra paret verkade hänga på, de fick faktiskt ett exemplar av "Mein Kampf" som avskedsgåva när de gick.

Det är egentligen roligt att så mycket kan kretsa runt en man, tur att jag ännu inte är involverad...

1928

Jag och Monica har gjort slut. Vi fick inte ihop det helt enkelt. Det var inte länge vi bodde ihop, bara två ungefär. Jag som tidigare skrev om hur jag gärna såg framåt med en framtid tillsammans med Monica. Jag antar att dåliga saker lägger rum för bra saker att hända. Borde nog inte tro på ödet egentligen men jag kan inte sluta undra ibland om inte allt som händer håller en större mening. Som om det var meningen att jag och Monica gjorde slut för något bättre att hända. Det får tiden avgöra antar jag. I alla fall, när Monica flyttade ut fick jag stå för alla lån som vi tog för att rusta upp lägenheten ensam. Jag förstår inte riktigt hur det blev så men nu är det på det viset. Som tur va befinner vi oss inte längre i ekonomisk kris så det bör gå bra. Så länge som pengar pumpas in från USA och skadeståndet från första världskriget ligger på samma krav är det lugnt. Fast måste nog arbete extra mycket under en tid nu.

2 November 1929

Börsen i USA har kraschat för några dagar sedan. Det är en katastrof. Inga pengar kommer in från USA när de inte har råd med att låna ut något. Tyskland kommer bli urfattigt igen. Vi hade ju precis börjat återhämta oss och livet började återgå till det normala. Det blir tillbaka till mardrömmen igen. Dålig tajming.

Fler och fler blir arbetslösa. Företagen har inte råd att ha alla anställda längre utan några måste gå. Som tur var har jag eget företag med bara mig anställd i det . Kan ju inte direkt sparka mig själv utan om företaget går dåligt blir det konkurs, vilket jag nästan är övertygad om att det kommer denna gång. Jag klarade mig förra gången ekonomin var usel men den här gången har jag lån också som måste betalas, får väl nästan hoppas på att banken går i konkurs annars går det inte för mig. Då kommer jag definitivt hamna ute på gatan med inga vänner att hjälpa mig.

25 November 1929

Politiken har börjat sättas igång på allvar igen. Nu har folk något att vara arga för, syftar då såklart på läget i Tyskland efter börskraschen i USA. Det är tydligen stora delar av befolkningen som är arbetslösa nu. Hela familjer har börjat lägga sig längst ut med fasaderna vid gatorna.

1930

Hitlers parti NSDAP har på senaste tiden stärkts ordentligt. Personer med makt har börjat sluta sig vid Hitlers sida. I min stad Regensburg har nationalismen växt sig starkare. Visa personer har hakkors hängandes i sina fönster. Det är hemskt egentligen hur man öppet kan prata om rasindelning och olika värden på människor. Det värsta är nog att det fredliga Regensburg jag trodde jag bodde i absolut inte är fredligt. Hitler har många anhängare i min stad. Tror till och med att min förra tjej Monica är medlem i partiet. Vi skulle aldrig ha passat bra ihop, om jag skulle vetat att hon var en nationalist skulle jag aldrig bott tillsammans med henne.

Folk som pratar om rasindelning har inte utvecklats inom politik eller ren moral. Det finns inget vi och dem utan vi alla är människor med samma värden. Jag fruktar ett framtida krig om nationalismen fortsätter att växa i Tyskland. Trotts allt har vi varit en stormakt och så fort som vi kommer ut ur alla kriser vi befinner oss i nu, kommer vi vara att räkna med i Europa. Vem det nu än är som kan ta oss ur denna kris…

1931

Hitler är en martyr nu. Han är det enda hoppet vi har kvar, tydligen… Kommunister och nationalister snackar båda om en hotande revolution från det andra partiet. Vem ska man tro på egentligen? Jag är nog neutral i den frågan.

När jag idag som exempel gick över torget för att köpa bröd såg jag ett par SA personer misshandla en jude. Det var inte mycket juden kunde göra för att stoppa misshandeln, tyvärr vågade ingen annan göra något heller. Folk gick snabbt förbi och sneglade på när mannen blev slagen av batonger och fick ta emot sparkar mot bröstet. Inte heller jag vågade göra något, så här i efterhand känner jag mig hemsk, men jag fruktade att Hitlers SA trupper skulle misshandla mig också om jag försökte avbryta de från att slå mannen. Det gör ju mig till en lika dålig människa egentligen eftersom jag bara lät det hända.

Någon måste göra något för att stoppa det här, nationalisterna har fått fler platser i riksdagen nu också. Jag har för mig att de hade drygt 120 platser. Det är inte så mycket men tillräckligt för att få sin röst hörd. De växer sig nästan starkare för varje dag som går jämt med den ökade arbetslösheten. Men de som är anhängare av Hitler är de som fortfarande har något att förlora, men det är ju inte de som är det viktiga nu! Det viktigaste och som måste prioriteras är ju de som redan har förlorat allt. Hur ska vi hjälpa dem att ta sig ur denna misär? Förra vintern var det hemskt nog många som dog av kylan. De frös ihjäl, jag ryser bara av att tänka på det. Folk börjar prata om ”den stora depressionen”. Demokratin blir allt svagare ju längre tid det går och galna män som Hitler utnyttjar det mycket väl…

1932

Äntligen har folk börjat protestera mot Hitler, men mödan är inte mycket värd. Folk blir nedslagna av SA trupper med batonger och knytnävar och princip allt man kan tänka sig gör någon typ av skada. Han sprider rädsla runt om i landet. Det är väldigt effektivt också. Folk vågar inte riktigt stå upp och protestera när SA männens batonger blir synliga bland folkmassorna. Han för också väldigt effektiv propaganda. Bilder på Hitler hänger lite här och där och sprider hans förvrängda bild av sin idealvärld, och folk köper det som smör. Det går inte lika bra för kommunisterna längre.

NSDAP är nu det största partiet i riksdagen. Det känns helt overkligt, hur kan det ha nått detta. Känner mig nästan förrådd, hur kan folk inte inse vart det här leder! Tur att mina föräldrar inte behöver uppleva det här. Båda två var riktiga frihetskämpar och talade för folks rättigheter. Om de skulle levt idag, tror jag de skulle brista ut i gråt av att se vad Tyskland har blivit. Tur nog så slipper de det, men inte jag. Har inte dödslängtan direkt men vill helst inte se fortsättningen av Hitlers planer. Funderar på riktigt allvar om jag inte skulle ta och fly Tyskland till något neutralt och demokratiskt utvecklat land som Sverige, tyvärr skulle jag nog inte ens nå fram dit i brist på pengar. Får stanna här och hoppas på det bästa.

Januari - Februari 1933

Det är absurt, borde egentligen gråta men känner mig känslomässigt tömd. Hitler har nu officiellt blivit rikskansler och kan göra i princip vad som helst med hjälp av folket, och folket litar jag inte ett dugg på längre.

Intressant, mycket intressant, riksdagshuset i Berlin har brunnit ned till grunden och alla betydelsefulla samt 4000 andra medlemmar i kommunistpartiet har gripits. Nationalisterna har nu fullmakt över Tyskland. Allt ligger nu i deras händer.

Mars 1933

Som sagt, folket är inte att lita på. Genom lagförändringar och hjälp från folket har nu Hitler nästan helt och hålet utplånat yttrandefriheten. Jag får alltså inte säga vad jag tycker om saker. Om jag skulle gå och ställa mig och öppet protestera mot NSDAP skulle jag alltså betraktas som brottsling.

6 April 1933

Hitler uppmanar sina anhängare att inte köpa varor från judiskt ägda butiker. Vilket innebär att vi Regensburgbor inte kan köpa bröd från ett väldigt speciellt bageri i staden, nämligen där min före detta flickvän Monica arbetar. Hon är ju en utav de i staden som har tur nog att ha en säker anställning och inkomst. Om hon förlorar sitt jobb nu kommer hon aldrig hitta ett nytt. Nästan hälften av Regensburgsinvånare är arbetslösa. Jag undrar om hon ens är medveten om vad hon har varit medverkande till att göra genom att vara medlem i NSDAP. När jag tänker efter ska jag nog gå dit och kolla till hur det går för henne bakom kassan.

Lite senare på kvällen:

En hemskt upplevelse, det är nog allt jag kan säga. Precis utanför bageriet stod Monica och några andra människor och slog på en man som låg ned på marken. Det som var det hemska var att det var den judiska mannen som hade ägt bageriet där Monica hade arbetat. Först kunde jag inte tro det, snarare jag ville inte tro att det var Monica, men det var det. Hade aldrig trott att hon skulle göra något sådant. Jag vet sedan innan att hon är medlem i NSDAP men det här var att gå över gränsen, så jag sprang till misshandeln och grep Monica kraftigt om armen och nästan slungade iväg henne. Hon hade landat hårt på marken och hennes axel hade gått ur led. Jag hann se hur hon började vrida sig i smärtor på marken. Som tur var för den judiska mannen som blodigt låg ned på marken togs uppmärksamheten iväg från honom och riktades istället mot mig. Jag kommer ihåg att jag hann ta emot några sparkar innan det mörknade för mig. Finns blåmärken över hela min kropp nu. Det gör ont så fort som jag rör på mig och ena ögat är egensvullnat. Ödet? Tveksamt, det var en god gärning jag hade gjort. Jag tror till och med att jag möjligen har brutit ett eller två revben. Men jag kan inte direkt gå till något sjukhus då jag knappt har några pengar kvar. Tror inte heller att de skulle ta emot mig så som det ser ut nu.

Maj 1933

Hade tillbringat cirka två timmar i biblioteket i brist på annat att göra när plötsligt ett par SA män stormat byggnaden. Först blev jag väldigt rädd, jag började svettas om mina händer och jag kände hur mina ben där jag stod vid hyllan började skaka, sedan hade jag blivit rasande då en utav SA männen kraftigt slog en liten flicka som oskyldigt satt och läste en bok. Jag kunde inte direkt stå upp mot mannen som hade slagit henne och börjat skälla ut honom, då jag troligen har ett brutet revben och skulle då riskera vidare komplikationer på skadan. Istället gick jag fram till flickan som satt med händerna över huvudet och högljudd grät och lugnade ned henne tills hon hade slutit gråta. Hade då fortfarande inte märkt det tumult som hade skapats på gatan utanför. Men när jag satt och tröstade flickan såg jag genom biblioteksfönstret en stor brasa där några träd brukade stå förut. Någon eller några hade startat en stor brasa mitt i staden och vad jag såg slängde de in böcker i branden.

Det var väldigt varmt, flera hundra personer stod och slängde in böcker som på något sätt var anti-nazistiska eller höll en judisk anda. Jag och flickan som jag tidigare hade tröstat stod nu helt orörliga och tysta såg på när nationalister brände Tysklands litteratur och kulturarv.

Juni - Juli 1933

Nationalisterna har nu öppnat koncentrationslägren där anti-nazister ska omskolas och andra personer som på något sätt är kritiska till NSDAP ska skickas. Nationalisterna påstår att det är för samhällets bästa.

NSDAP har nu totalmakt, det finns inget annat parti i riksdagen och Hitler och hans anhängare är nu de som bestämmer allt i Tyskland. Nu är det officiellt inte demokrati längre, Tyskland är en enpartistat.

Oktober 1933

Det finns tydligen lag på att man inte offentligt får förnedra SA män. Är i detta nu på väg till ett utav koncentrationslägrerna som finns i Tyskland för omskolning. Har kräkts flera gånger under de senaste timmarna och känner mig helt borta från denna värld.

Har nog väldigt tur som ens kan skriva i detta läge. Det stinker i tåget som jag nu har rest hoptryckt med många andra politiska fångar i drygt en halv dag på väg mot koncentrationslägret. Har knappt något utrymme alls. Jag vet inte ens om jag är tillåtet till att skriva dagbok, en vakt närmar sig i detta nu mig med dragen batong.