Midsommar 1925
Jag har börjat tro på riktigt att Gud finns och att han kan höra bönen. Plötsligt har livet vänt och det är enklare att leva i frid. Nyheterna om att ekonomin förbättras sprids lika fort som mat säljs. Nu kan jag ta mig upp till torget och handla varor som inte längre kostar 50 000 mark. Folk är mycket gladare nu och barnen leker som aldrig förr. Äntligen har livet något gott med sig efter all besvär. Tusen tack till Gud att han fått USA att hjälpa Tysklands befolkning med ekonomin. Nazistpartiet är nu inte så aggressivt som innan. Hitler sitter i finkan. En dag när jag tog en sväng till torget såg jag en ovanligt många stånd som sålde böcker. Jag gick för att se. Där fanns en bok med Hitler på omslaget och det stod “Mein Kampf” på. Den var mycket billig och såldes som smör.
Tack kära dagbok att du finns!
Hösten 1930
Nyligen krashade USAs börs vilket har lett till ännu en ekonomisk batalj. Jag är rädd att jag måste bli tvungen att göra nånting snart om föräldrarna blir utan arbete. De har klarat sig
förvånansvärt
bra under alla omständigheter hittills. Det som är svårast för mig nu är att jag kanske inte får se min flickvän mer. Hon och hennes föräldrar flyttade bort från Europa för en vecka sedan. Jag minns hur hon grät, hon ville inte lämna mig men hon var tvungen. Man får aldrig leva i fred från problem. Hur ska allt sluta ? Politiken suger verkligen, inget löser sig. Livet var i alla fall bättre förr. Brist på makt och pengar skapar hela tiden lidande på oss vanliga människor. Snälla jag orkar inte mer.
Vad skulle jag göra utan dig ?
Våren 1933
Det svänger hela tiden. Jag är nu arbetslös efter att konditoriet gått i konkurs. Kakao blev för dyrt att köpa in och nazisterna blockerade alla vattendrag. Så det lades ner och jag försöker klara mig på något annat. Våren är fin och fåglarna sjunger som om livet var en frid. Men ändå känner man av deras orolighet. Plötsligt en dag bankade det på ytterdörren. Det var två soldater. De ordade oss att lämna över alla böcker, alla historier och fakta som vi ägde. Om vi inte gjorde som de sade skulle vi själva göra samma resa som alla dessa böcker. Jag anade att de skulle brännas. Så jag gick bort till mitt lilla rum och röjde ner alla skrifter och fakta jag hade. Det enda jag hade kvar i bokhyllan var två fotoalbum och dig, dagbok. Jag gömde dig försäkerhets skull under sovmadrassen så att de inte skulle hitta dig. Nazisterna bränner allt som ska brännas. Även människor, som inte lytt orderna. Allt handlade om att ta bort judars existens. Lyckligtvis tog soldaterna inte mig och jag kunde pusta ut en aning och leva vidare.
Kära dagbok ! Vad som än händer är du min och kommer alltid finnas. Inte ska nazister ta dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar